Tro på den Trovärdige

Vi tittar närmare på vad kristen tro innebär. Vem är trons objekt – och vad innebär det att tro med förståndet?


Bibelstudium av Paulus Eliasson 17.07.2014. För att lyssna, klicka här.

Sedan jag fick veta konferensens tema har jag haft en tanke i mitt huvud, som jag bett och läst Guds ord över. Jag skulle gärna vilja dela den med er. Den rör den tro som övervinner världen. Vi börjar med att läsa ett bibelord från Johannes första brev.

”Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och var och en som älskar Gud som har fött, älskar också den som är född av honom. När vi älskar Gud och håller hans bud, då vet vi att vi älskar Guds barn. Detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Och hans bud är inte tunga. Ty allt som är fött av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?” (1 Johannes brev 1-4).

Vi läser också i Hebreerbrevet.

”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.” (Hebreerbrevet 11:1).

Ordet ”tro” är ett svårt begrepp, inte minst för att vi använder det så flitigt på ett annat sätt än hur det används i Bibeln. På svenska säger vi till exempel ”jag tror att tåget kommer klockan halv tre”. Med det menar vi att vi föreställer oss, eller skulle kunna tänka oss, att det blir på ett visst sätt. Bibeln använder också ”tro” på det här sättet, men då används ett helt annat ord i grundtexten. Ett exempel finns i Matteusevangeliet:

”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” (Matteus 10:34)

Här står ordet i betydelsen av ”föreställ er inte, tänk inte, eller inbilla er inte”. Men det är inte detta ord som vanligtvis används i Bibeln när det talas om tro; om den seger som övervunnit världen.

Tron under angrepp

Den tro till Gud som vi har och äger är under ett starkt angrepp. Inte bara rent etymologiskt eller språkligt. Inte heller bara för att det är ett semantiskt svårt begrepp som kan betyda olika saker. Utan därför att människor idag inbillar sig att tro står emot vetande. Eller som författaren och tänkaren Mark Twain, som levde i slutet av 1800-talet, sa: “Faith is believing something you know ain’t so.”

Men om någon av er som sitter här tror på Gud men vet att det inte är sant, måste du sluta att tro. Om du tror att du ska till himmelen men vet att det inte är sant, måste du sluta att tro.

För det är inte tro. Det är dumhet.

Jag vet inte om det finns någon människa som menar någonting som de vet inte är sant. Jag har i alla fall aldrig träffat någon! Det här är en nidbild av tron, en nidbild som dessvärre presenteras än idag.

Jag läste en artikel där en välkänd ateist uttryckte sig på ungefär samma sätt. Han sade att ”tro är att mena någonting som man inte har anledning att mena.” Han menar alltså att människor inte har någon grund för tron. Det är som att säga att man tror att man har en bok i sin hand därför att man ser och känner den. Detta menar man är vetskap, inte tro. Men om jag inte skulle känna eller se något i min hand, har jag ingen anledning att tro att jag håller i en bok. Ändå skulle jag påstå att jag har en bok i min hand. Det är det man menar är tro.

Men jag menar att det inte är tro. Det är bara dumhet. Jag har aldrig träffat någon, varken kristen, muslim, ateist eller hindu, som någonsin har sagt ”jag tror någonting, men jag har ingen anledning att tro det”.

För det tredje kan någon säga ”att tro är att mena någonting man inte har bevis för”. Då måste vi fråga oss vad vi menar med bevis. Här kan till och med kristna börja tänka att det stämmer att vi tror utan bevis. Det finns också en kristen nidbild av vad tro är. Man säger: ”Det här kan man inte förklara, det måste man bara tro”. Det som är fel i uttalandet är ordet ”bara”. Det finns ingenting som är ”bara” med tro. Tvärt om! Snarare skulle man kunna säga: ”Det här kan man inte förklara, men däremot finns en starkare grund: du kan tro det!” För tron har en stark och fast grund.

Det finns också de som säger att man inte kan bevisa Guds existens – men jag tror att vi gör ett fundamentalt fel när vi talar om Guds existens på det här sättet. När jag bodde i Rinkeby för många år sedan, var jag en väldigt ivrig liten evangelist. Mina vänner, de flesta muslimer, fick veta vad vi trodde på i vår familj. En dag kom en ny vän på besök, en pojke på kanske sex år. Jag och min bror frågade honom om han trodde på Gud.

– Nej, det gör jag inte, svarade han.

Vi tänkte att vi måste vittna för honom. Pojken nickade och verkade hålla med om det vi sade. Förundrat frågade vi om han höll med oss.

– Ja, det gör jag, sade pojken.
– Men då tror du ju på Gud, utbrast vi.
– Nej, jag tror inte på Gud, jag vet på Gud! Svarade pojken.

I efterhand har jag förstått att han hade mer rätt än vad jag hade. Att tro på Gud handlar inte om att tro att Gud existerar. Tron på Gud är någonting mycket, mycket större än så. Jag skulle vilja säga samma sak: Jag vet på Gud. Jag vet att Gud finns, och jag tror på honom. Det är hemligheten.

Tro enligt Bibeln

Bibeln är huvudsakligen skriven på grekiska och hebreiska. Om vi ska beröra ett begrepp i Bibeln bör vi ta reda på vad grundtexten säger. Tro, nåd, rättfärdighet, synd och frälsning är Nya testamentets kanske i särklass viktigaste begrepp. Därför behöver vi ta reda på grundorden. Det finns dels ett substantiv, alltså ”en tro”, och så finns verbet ”att tro”. Verbet heter pisteo på grekiska. Det betyder att tro, att lita på, eller att hålla någonting för sant. Substantivet heter pistis och betyder en tro, förtröstan eller försanthållande. Det hebreiska ordet är emun, som vi också har i amen. Ordet amen betyder ”sannerligen, låt det vara så, eller låt det ske”. Ordet emun betyder ”trovärdig, trofast eller sann”. Uttrycket används i Habackuk när han säger ”men den rättfärdige skall leva genom sin tro” (Habackuk 2:4).

Det används också i andra Krönikeboken, där det handlar om Josafats strid, en helt fantastisk berättelse.

”Tidigt följande morgon gick de ut till Tekoas öken. Och när de drog ut, trädde Josafat fram och sade: ”Hör mig, ni av Juda och ni Jerusalems invånare. Förtrösta [emun, alltså tro] på Herren, er Gud, så har ni ett säkert fäste. Lita på hans profeter, så skall det gå er väl.”
(2 Krön 20:20).

”Förtrösta på Herren, er Gud, så har ni ett säkert fäste.”

Stryk under det i din Bibel!

Det är vad det handlar om: Att förtrösta på Herren. Detta är ett genomgående tema genom hela Bibeln: Tro på Gud och på hans ord. Det står om Jesu lärjungar att ”de trodde på Skriften och på ordet som Jesus hade sagt.” (Johannes 2:22) När aposteln Paulus höll sitt försvarstal inför konung Agrippa frågade han: ”Tror du på profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror” (Apostlagärningarna 26:27). Paulus sade att det var för hoppet till det Guds löfte till fäderna som han stod anklagad (Apostlagärningarna 26:6) Det var hans budskap: Jag tror! Tro används i Bibeln på flera olika sätt. Här stod det ”förtrösta på Herren”. Men ordet pistis används också om ”trofasthet.” I Uppenbarelseboken kan vi läsa:

”Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann, och han dömer och strider i rättfärdighet.” (Uppenbarelseboken 19:11)

Här används ordet pistos, och ordet för sann, alethinos. Här används det inte om en tro eller att ha tro, utan om att vara trofast. Det är något som är fast och går att lita på. Han sitter på den vita hästen och heter Trofast och Sann! Det används i huvudsak om Gud, men också om troende, som i första Timoteusbrevet:

”Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus vår Herre, för att han ansåg mig värd förtroende [pistis] och tog mig i sin tjänst, fastän jag förut var en hädare, förföljare och våldsman.”(1 Timoteus 1:12-13).

Här ser vi hur ordet kan beskriva någon som är trofast, nästan som ett adjektiv. Det är så stort när Paulus skriver ”han ansåg mig”, för det visar att värdigheten kommer ifrån Herren. Om du någonsin säger någonting annat än att det var Han som ansåg dig värd förtroende, är du fel ute. Det är detta stora, fantastiska som flyttar all egen berömmelse långt ut på kanten och sätter Gud i centrum. Han ansåg mig värdig! Han gav mig kraften! Han ansåg mig vara trofast. Jag skulle aldrig ha gjort det, men han ansåg det – och vem är jag att sätta frågetecken vid vad Han har ansett? Prisad vare Gud!

Credo

Ett annat sätt ordet används på och som vi kanske inte tänker på så mycket, är att tron också handlar om läran, alltså förkunnelsen. Många kyrkor säger att de har en trosbekännelse. Det finns den apostoliska trosbekännelsen, den nicenska, och många andra. Men jag skulle vilja säga att i denna församling har vi Bibeln som trosbekännelse!

Trosbekännelsen finns koncentrerad i vissa av Bibelns verser. Vi kan till exempel läsa i Judas brev:

”Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.” (Judas 1:3)

Här handlar det om kampen för något som har överlämnats. Vad? Jesus undervisade om vem han själv är, och vem Gud är. Jesus sade: ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Johannes 14:6). Han berättade också vid många tillfällen vad vi ska tro på, och att Gud är Fadern. Jesus sade också ”så ska ni bedja” (Matteus 6:9). Det är någonting vi håller för sant. Det är vår lära; undervisningen i tron. Det är kampen för den tro som överlämnats åt de heliga. Vi har också fått oss överlämnad en grund för tron: Guds ord. Vi uppmanas att kämpa för den tron! Det är inte att kämpa om trofastheten, det blir helt ologiskt. Det är inte heller att kämpa för att lita på Gud. Nej, här handlar det om den tro Gud har gett oss: Tron på Jesus Kristus som Guds son, tron på att den som tror och blir döpt ska bli frälst, och tron på att Jesus Kristus snart ska komma tillbaka! I Timoteusbreven och Titus brev används ordet tro i betydelsen ”lära, undervisning och förkunnelse”. Vi läser i Titusbrevet:

”En av deras egna, en profet, har sagt: ”Kreter ljuger alltid, är vilddjur, glupska och lata.”  Det omdömet är sant. Tillrättavisa dem därför strängt, så att de blir sunda i tron…”
(Titus 1:12-13).

Många menar att tro i sig självt är någonting osunt, men Paulus säger att det finns en sund och en osund tro. Det fanns en osundhet i vissa människors förkunnelse och tro och Paulus säger att man måste tillrättavisa dem. Jag tror att det framförallt handlar om läran. Det är samma ord, pistis, som används för att beskriva förtröstan och lära – men även om begreppen går in i varandra, kan det vara värt att se skillnaden. Man kan helt klart säga när något handlar om ”lära” och när något annat handlar om ”förtröstan på Gud”.

Vi kan också läsa i första Tessalonikerbrevet:

”Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom.” (1 Tessalonikerbrevet 4:14).

Jag har antecknat i marginalen i min bibel att detta är församlingens credo, alltså trosbekännelse; och en väldigt tidig sådan. Vi tror att Jesus Kristus, Guds Smorde, har dött för våra synder. Han har uppstått för vår rättfärdiggörelses skull. På samma sätt tror vi att Gud ska föra fram de som insomnat i Jesus tillsammans med honom. Vi tror på hans tillkommelse. Du kan också läsa att Petrus säger: ”vi tror och förstår att du är Guds Helige.” (Johannes 6:69) Eller som då Jesus frågade lärjungarna vem folket sade att han var – och vem lärjungarna sade att han var. Petrus svarade:

”…du är Messias, den levande Gudens Son.” (Matteus 16:13-15)

Det är en bekännelse bättre än något annat. Eller som det står i första Timoteusbrevet:

”Och erkänt stor är gudsfruktans hemlighet: Han som blev uppenbarad i köttet, bevisad rättfärdig genom Anden, sedd av änglarna, predikad bland folken, trodd i världen, upptagen i härligheten.” (1 Tim 3:16)

Vi kan läsa i Johannesevangeliet och Markusevangeliet om då Jesus just gått in i templet och röjt. Han sade ”Står det inte skrivet: Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste!” (Markus 11:17). Lärjungarna tänkte då på Skriftstället där det står ”brinnande iver för ditt hus ska förtära mig” (Johannes 2:17). Judarna frågade vad Jesus kunde visa för tecken och auktorisering, för vem han är. Jesus svarade: ”Riv ned det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar” (Johannes 2:19). Judarna såg på templet och sade: ”I fyrtiosex år har man byggt på det här templet, och du ska resa upp det på tre dagar!” (Johannes 2:20). Men det står att Jesus talade om sin kropps tempel. Det var tecknet man skulle få. Vad var hans auktoritet? Jo, uppståndelsen:

”Men det tempel han talade om var hans kropp. När han hade uppstått från de döda, kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på Skriften och ordet som Jesus hade sagt.” (Johannes 2:21-22).

Det är det här som är kopplingen mellan läran vi kallar för tron, och tron som handlar om att lita på vad Gud sagt. Jag litar på det för att Jesus har sagt det, och det han sade blev auktoriserat genom hans uppståndelse. När Jesus uppstod trodde lärjungarna på vad han hade sagt, och de trodde på Skriften. Jag tycker det är helt fantastiskt. Jesus uppståndelse är kvittot och beviset för alltihop. Det visar att allting är sant!

När Paulus stod inför kung Agrippa frågade han ”varför anses det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?” (Apostlagärningarna 26:8). Varför hade Agrippa så svårt att tro att Gud, den Allsmäktige, kan uppväcka ifrån de döda? Paulus frågade: ”Tror du på profeterna, kung Agrippa? Jag vet att du tror.” (Apostlagärningarna 26:27). Agrippa blev bekymrad och tyckte att Paulus gick hårt fram för att göra honom till en kristen. Men Paulus svarade: ”inför Gud önskar jag att inte bara du utan alla som hör mig idag blir som jag, bortsätt från de här bojorna” (Apostlagärningarna 26:29).

Trons objekt

Vi har sett tro som trofasthet och lära – men det är inte det man brukar angripa när man säger att tro är att mena någonting man vet inte är sant. Tro handlar också om förtröstan, och kan inte stå för sig självt.

Du kanske har lyssnat på de som vi i Norge kallar för härlighets- eller framgångsteologer. De använder en lite speciell bibelöversättning och uppmanar människor att ”ha den tro som Gud har” (Markus 11:22, vanligen översatt med ”ha tro till Gud”). De säger att tro är att visualisera, att se någonting så klart framför sig att man lever som om man redan hade det. Man använder Jesus ord som till exempel: ”allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så ska det bli ert” (Markus 11:24). Det är sant, det står så. Men inom framgångsteologin menar man att tron är som ett batteri du bara måste koppla in på, och då sker ting som du visualiserar. Men Gud är egentligen helt onödig i den här ekvationen, för det handlar bara om din förmåga att visualisera, eller som jag kallar det: Att inbilla sig själv någonting. Har du fantasi god nog, kommer bra saker att hända…

Jag tycker att det framgångsteologerna säger är skamligt.

Jag får ta till så starka ord: Det är skamligt!

För tron har ett objekt. Tron kan aldrig stå för sig själv. Vad ska man tro på? En finare bil eller ett stort hus? En massa pengar?

Nej.

Tro på Gud!

Första Johannesbrevet är en fantastisk undervisning i vad tro är. Bland annat kan vi läsa:

”Mina älskade, om hjärtat inte anklagar oss är vi frimodiga inför Gud, och vad vi än ber om, det får vi av honom, ty vi håller hans bud och gör det som gläder honom. Och detta är hans bud, att vi skall tro på hans Son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss.” (1 Johannes 3:21-23)

Vi ska tro på Guds Son Jesu Kristi namn. Det är tron på namnet som är det viktiga här, tron på personen Jesus. Tron på honom är vad som kan förändra – inte tro i sig själv. Du kan tro på vad du vill, men det kommer inte förändra någonting. Jag kan visualisera en BMW hela mitt liv, men det kommer inte hända någonting. Det som kommer förvandla ditt liv – inte till att du blir ägare av en BMW men till någonting helt annat – är om du följer det som står ovan: ”detta är hans bud, att vi skall tro på hans Son Jesu Kristi namn och älska varandra”. Prisad vare Gud, att tron har ett objekt! Det är det som är det viktiga. Tron i sig själv är inte någonting stort, men tron på Honom är!

Han är mäktig att hålla sina löften

Vi läser om Abraham i Romarbrevet:

”Det var inte genom lagen som Abraham och hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro.” (Rom 4:13)

”Där allt hopp var ute, trodde och hoppades han att han skulle bli fader till många folk, som det var sagt: ”Så talrika skall dina efterkommande bli”. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp saknade livskraft – han var då omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla.” (Rom 4:18-21)

Det här är kärnan.

Vill du veta vad tro är? Det är detta: ”Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla.” Tron är övertygelsen om att Gud är mäktig nog att hålla sina löften!

Är det ologiskt? Överhuvudtaget inte!

Finns det någonting märkligt i att tro att Gud som har skapat världen också kan hålla ett löfte? Alls inte. Det är mer ologiskt att inte tro på en sådan Gud. Abraham var övertygad.  Han tvivlade inte i otro, för han hade ett annat perspektiv. Det är det som är skillnaden. Vi kan tänka oss att människor såg på Abraham och sade ”Du är en gammal man, och din fru är en gammal kvinna. Här går du och tror att du ska få ett barn, men det är helt omöjligt. Det vet vi genom erfarenhet och medicinsk kunskap”. Men Abraham kunde då säga: ”Jag har någonting som trumfar det omöjliga.” I vissa översättningar står ”mot hopp, hoppades han.” För Jesus sade: ”för människor är det omöjligt. Men för Gud är allting möjligt.” (Matteus 19:26). Att lita på det enkla ordet är att tro! Det trumfar det omöjliga. Det är därför det verkar så omöjligt och ologiskt för folk, när de ser människor som tror av hela sitt hjärta. Men det finns ingenting mer logiskt än att tro på den Gud som har skapat universum. I Hebreerbrevet står det också om Saras tro. Jag tycker det är så stort:

”Genom tron fick också Sara kraft att bli mor för en avkomma fast hon var överårig. Hon litade på honom som hade gett löftet.” (Hebreerbrevet 11:11)

Det finns några saker här som är viktiga att lägga märke till. Det står ”genom tron fick också Sara”. Det handlar alltså om den Sara som stod bakom tältduken och skrattade när Herren besökte Abraham och talade om löftet om att hon nästa år vid samma tid kommer ha en son i famnen (1 Mosebok 18:10). Det handlar om hon som trodde att det var omöjligt att bli mamma i den åldern. Sara var hon som inte trodde, som inte litade på Gud. Som inte kunde föreställa sig att det kunde vara sant. Det är den Sara Hebreerbrevets författare talar om.

Men Sara fick kraft.

Hur då?

Genom tron fick Sara kraft att bli mor för en avkomma fast hon var överårig. Det står att hon litade på honom som gav löftet.

Ordet ”litade” handlar i grundtexten om att bedöma och analysera fakta. Det handlar om att du har en databank med vittnesbörd och bevisföring, precis som när man inför en rättegång använder DNA-spår och vittnesutsagor. När du har gått igenom allt säger du: ”Detta måste vara sanningen”. Det är vad Sara gör i den här situationen. Herren frågade Abraham: ”Varför log Sara?” (1 Mosebok 18:13). Sara sade att hon inte alls log. Men han sade: ”jo, du log”. Han började tala till Sara, och någonting hände hos henne. Hon som skrattade fick en son de kallade för Isak, Yitschaq. Namnet betyder ”han skrattar”.

Grundtexten säger att Sara bedömde Gud som trofast. Hon gjorde en analys av Gud. Skulle inte han som skapat himmel och jord kunna hålla ett löfte? Jo, han kan nog det. Det är här vi måste börja. Han som uppväckte Jesus ifrån de döda – skulle inte han kunna uppfylla sina löften? Jo, han skulle nog det. I Filipperbrevet säger Paulus ”jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk i er också ska fullborda det till Kristi Jesu dag.” (Filipperbrevet 1:6).

Jag är fullt övertygad om det!

”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.” (Hebreerbrevet 11:1)

Sara litade på honom som hade gett löftet… Att tro är att förtrösta på Gud.

En tro med förstånd

Frågan är: Är tron mot förståndet? Ska vi skruva av oss förståndet, placera det till sidan och skruva på tron? Ska vi ta bort hjärnan och istället ha hjärtats tro, och hålla förståndet på avstånd? Jag tror inte det är Bibelns förkunnelse. Absolut inte. Javisst, vi måste sluta tänka jordiskt och mänskligt. I första Korintierbrevet säger Paulus ”tänker ni då inte som människor i allmänhet?” (1 Korinterbrevet 3:4) Det är det som är faran: Att vi börjar tänka som människor. Men det är fullständigt logiskt att lita på Gud.

De säger ”tron är att mena någonting man vet inte är sant”.

Jag säger: ”tro är att lita på att det Gud har sagt är sant”.

Vi läser det igen:

”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.” (Hebreerbrevet 11:1)

Här kanske man tänker ”här står det ju att man tror på något man inte ser, alltså inte har bevis för!” Nej, det handlar inte om det. Att tro är att lita på någonting helt fullt och fast, på grund av det vi faktiskt kan se, och faktiskt vet. Vi vet att Gud finns och är allsmäktig – därför tror vi. Det står visserligen ”det man inte ser”, vilket kan verka som om tron är löskopplad, men det är fortfarande tron på Gud vi talar om. Tron på Gud är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser. Det är som om Gud står och kikar bakom en vägg, och jag står på andra sidan. Gud säger till mig: ”På den här sidan om väggen händer det och det”. Jag ser det inte, men eftersom han rapporterar det för mig, tror jag på det.

Folk litar på allt möjligt. De lyssnar på radio där man berättar hur det är i en annan världsdel. De läser tidningar och litar på att det som står där är sant. Varför skulle du då inte lita på Gud? Bibeln säger ”om vi godtar människors vittnesbörd, så skall vi veta att Guds vittnesbörd är förmer” (1 Johannes 5:9).

Tron och förståndet

Står tron emot förståndet? Vi läser i Matteusevangeliet.

”En av dem, en laglärd, ville sätta honom [Jesus] på prov och frågade: ’Mästare, vilket är det största budet i lagen?’ Han svarade: ’Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv.’” (Matt 22:35-39).

Först säger Jesus att vi ska älska Gud med vårt hjärta. Det förstår vi, för det är i hjärtat tron är baserad. I Romarbrevet kan vi också läsa:

”Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.” (Rom 10:10).

Men så säger Jesus:

”… och av hela din själ och av hela ditt förstånd”.

Och jag vill fråga dig: Älskar du Gud av hela ditt förstånd?

För det är en kamp. Vi tror på att Gud har bytt ut hjärtat och satt in ett nytt. Det nya hjärtat älskar Gud. I min själ är kampen kanske större – men jag älskar ändå Gud i min själ. Men att älska Gud av hela sitt förstånd, av hela sitt intellekt…

Allting i världen vittnar och talar om Gud. Gud vill att vi ska älska honom också med vårt förstånd, och att förståndet ska vara fyllt av Gud. Jag tar ett annat exempel ur första Korintierbrevet. I 12:e kapitlet har aposteln Paulus talat om hur Fadern, Sonen och den helige Ande vill uppenbara sig i församlingen genom gåvorna, tjänsterna och kraftgärningarna. Det är en fantastisk undervisning. I det 13:e kapitlet talar aposteln om kärleken. Någon har sagt:

”Ta gåvorna i det 12:e kapitlet och doppa dem i det 13:e kapitlet. Använd dem i det 14:e kapitlet.”

Gåvorna måste vara drypande av kärlek! Därefter kommer det praktiska användandet. I 14:e kapitlet börjar aposteln tala om att när vi kommer tillsammans är det någon som talar i tungor, någon profeterar, någon uttyder, osv. Men han talar också om att Gud är ordningens Gud. I det här sammanhanget säger han något som är väldigt viktigt:

”Ty om jag talar tungomål när jag ber, så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt.” (1 Korinterbrevet 14:14).

Det är inte negativt att be i Anden, men aposteln vill i alla fall konstatera att när han talar i tungomål vet han inte vad han talar om. Det är hans Ande som ber. Anden glädjer och fröjdar sig när han ber till Gud med outsägliga ord. Ting som Anden förstår går okonstlat och direkt upp till Fadern. Men saken är den att apostelns förstånd inte bär frukt när han ber på det sättet. Så frågar han: ”Vad innebär då detta?” (1 Korinterbrevet 14:15). Ska han sluta be i Anden? Nej. Ska han upphöra med tungotal? Nej. Han säger: ”Jag tackar Gud för att jag talar tungomål mer än någon av er”. Han förklarar:

”Jo, jag vill be i anden, och jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, och jag vill också lovsjunga med förståndet.” (1 Kor 14:15).

Min ande vill lovsjunga Herren – men min hjärna vill också lovsjunga. Då får också mitt förstånd bära frukt. När jag läser och tar till mig Guds ord, vill jag prisa Gud med förståndet.

När jag ser mänskligheten och dess hopplösa situation – men också Guds skapelse och hur fantastiskt Gud har ordnat allt, vill jag också prisa Gud med förståndet. När jag med det lilla förstånd som Gud har gett mig kan börja se Guds härlighet – då vill jag börja prisa Gud också med förståndet! Jag vill prisa Gud i Anden – men också i förståndet.

Det finns ingen motsättning mellan att tro och att förstå. Tvärt om. Han säger ”genom tron förstår vi” (Hebreerbrevet 11:3). Genom tron förstår vi det vi kanske egentligen inte kan greppa tag i. Genom tron förstår vi att jorden, att allt det vi ser, har blivit skapat genom ett allmaktsord ifrån Gud.

Trons hjältar

Vad är karakteristiskt för Hebreerbrevets troshjältar? Det står om Abraham ”att han såg”. Han längtade efter staden med de fasta grundvalarna:

”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.” (Hebreerbrevet 11:13-16)

Det står att de såg, hälsade, bekände, sökte och längtade. Den som har blivit fylld av Gud och hans härlighet ser och längtar längre bort än någon annan människa. De har en blick på det tillkommande. Vi läser vidare:

”I tron gav Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau för kommande tider.” (Hebreerbrevet 11:20)

I den norska översättningen från 1930 står ”med syn på det som skulde komme”. Alltså, han ser, genom tron, något som ska komma. Trons öga ser längre.

Gamla testamentets Sadrak, Mesak och Abed-Nego hade en brinnande ugn framför sig. Men de såg bortom den och sade:

”Om det blir så, är vår Gud, som vi dyrkar, mäktig att befria oss ur den brinnande ugnen och att befria oss ur din hand, o konung. Men om inte, så skall du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte vill tillbe den staty av guld som du har låtit ställa upp.” (Daniel 3:17-18)

Det finns en trotsighet i tron därför att den ser längre bort. Den har kunskap som sträcker sig längre – för det Gud har lovat är han också mäktig att hålla. Det är därför trons människor är så irriterande, så omskakande. De är nästan omöjliga att hantera, för att de har blicken fäst så långt bort.

Dagens människa säger: ”Det handlar om att få en trygghet här på jorden”.
Men trons människa säger: ”Nej, det gör det inte”.

Dagens människa säger: ”Det handlar om att vara lycklig”.
Men trons människa säger: ”Nej, det gör det inte”.

Dagens människa säger: ”Det handlar om att få familj, trygghet, villa, Volvo och vovve”.
Men trons människa säger: ”Nej, det gör det inte”.

I Hebreerbrevet står:

”Genom tron besegrade de kungariken, skipade rätt, fick löften uppfyllda, täppte till lejons gap, släckte rasande eld och undkom svärdsegg. De var svaga men blev starka, de blev väldiga i strid och drev främmande härar på flykten. Kvinnor fick tillbaka sina döda genom uppståndelse.” (Hebreerbrevet 11:33-35)

Om du stannar här låter det som om tron är en fantastisk metod för att ha det bra här på jorden. Ja, ibland är det seger. Ibland är du väldig i strid och driver främmande härar på flykten. Ibland får kvinnor tillbaka sina döda genom uppståndelse. Om man hade stannat här hade det verkat utilitaristiskt, att vi har ett behov för tron för att den är bra för oss här på jorden. Men så kommer fler verser: 

”Andra torterades, och de vägrade att låta sig befrias för att få en bättre uppståndelse. Andra utstod hån och gisselslag, ja, även bojor och fängelse. De blev stenade, söndersågade eller dödade med svärd. De gick omkring i fårskinn och gethudar, led brist, blev plågade och misshandlade. Världen förtjänade inte att hysa dem. De irrade omkring i öknar och på berg, i grottor och hålor. Och fast alla dessa hade fått vittnesbördet att de trodde, fick de inte det som var utlovat. Ty Gud har förutbestämt något bättre åt oss: först tillsammans med oss skall de nå målet.” (Hebreerbrevet 11:35-40).

Det här är trosmänniskor, och de är inte ologiska överhuvudtaget! Det finns ingenting som är mer förståndigt än att lita på Gud som har gett löftet.

Hör aldrig på någon som säger: ”Det där är någonting du bara tror!”

Det finns inget ”bara” i tron! Tron är en fast förvissning – en övertygelse om det man inte ser!

Folk litar på allt möjligt, men vi litar på Gud!

Folk litade på hästar och vagnar – men vi prisar Herren vår Guds namn! Prisad vare Gud!

Tron är det fastaste du någonsin kan vara med om.

Fäst blicken på Jesus!

När Jesus stod upp från de döda gav han en grund för tron. I Johannesevangeliet står:

”När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på Skriften och på ordet som Jesus hade sagt” (Johannes 2:22)

Det är där tron börjar: Vid uppståndelsens morgon! Om Johannes står det att han kom springande ned till graven och såg in. Han såg den tomma platsen – och trodde. Prisad vare Gud! Det finns en norsk sång som säger: ”Å tro det er å tage sin Frelser trygt i hånd”. Det är att gripa tag i Jesus. Eller som Hebreerbrevets författare säger:

”Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron.” (Hebreerbrevet 12:2).

Prisad vare Gud.

Låt oss lägga bort allt snärjer oss. Låt oss löpa framåt på den väg som är oss förelagd och fästa blicken på Jesus. Varför? Han fick också utstå en sådan gensägelse ifrån syndare. Fäst blicken på Jesus – annars kommer ni bli modlösa och tappa modet. Tänk på honom, se på honom! Fäst tron vid Jesus Kristus och du kommer aldrig någonsin på skam! Då kan du gå med Gud genom allt, som sången säger: ”Jag tackar Gud för alla bergen, och jag tackar Gud för alla dalar …”. Man får tacka Gud när man trampar på ormar och skorpioner men överlever. Men vi tackar Gud också för alla dalar och stormar i våra liv. Samma sång säger: ”För om jag ej fått se problemen, jag ej fått se hur Gud kan ta dem, och jag ej fått se vad tron på Gud förmår.” Det är Guds tanke: Att tron på Gud ska växa hos oss. De såg vad Jesus gjorde, och de trodde honom. När vi har fått se vad Gud kan göra, kan vi tro på honom. Prisad vare Gud.

Himmelske Fader, vi tackar dig. Vi lovar och ärar dig. Tack för din väldiga kraft! Tack Herre, för trons väldiga kraft! Att vi får ta vår Frälsare tryggt i hand – och du ska leda oss framåt. Jag lovar, prisar och tackar dig. Tack, Herre, för trons fasta grund som består och som har detta sigill och insegel. Halleluja, att du känner de dina och att den som vill tro på dig, Herre, ska vända sig bort ifrån ondskan. Herre, jag lovar och tackar dig. Tack himmelske Fader för att du känner oss. Tack, Herre, för att du är trofast, trovärdig och sann. Från evighet och till evighet är du densamme! Jag lovar och tackar dig. Tack för en fast grund, och för att du satte våra fötter på den fasta klippans grund, Herre. Tack för att vi får lita på dig när stormarna faller. Du har sagt att den som hör dina ord och gör efter dem, är lik en vis man som bygger sitt hus på hällegrunden, Herre. Vilka stormar som än slår emot, står det fast! Jag lovar och tackar dig för att vi får kämpa för den tro som är överlämnad åt de heliga, Herre. Vi får lita på dig och ditt Ord. Vi får förtrösta på dig helt och fullt. Jag lovar, prisar och tackar dig, i Jesu Kristi nasaréns namn, amen.

Please follow and like us: