LivsberättelserMänniskor berättar hur de blev kristnaNyheterReligioner och det ockulta

Från marockansk säkerhetstjänst till kyrka i Sverige

Mot sin vilja tvingas Mohamed att arbeta för marockanska säkerhetstjänsten. En dag får han chans att lämna landet. På väg mot Grekland i en läckande gummibåt upptäcker han en ensam kvinna på stranden. Hon är den första kristna Mohamed möter i sitt liv, och det mötet förändrar allt.


Jag föddes 1988 i staden Nador i Marocko. Mina föräldrar skilde sig när jag var fem och jag hade en syster som var ett år yngre än mig. Det var en uppslitande skilsmässa jag fortfarande har några minnen av. Under vårdnadsrättstvisterna, och även efteråt, förbjöds vi träffa vår biologiska mamma.

Min pappa gifte om sig strax efter skilsmässan. Min syster fick cancer och dog i samband med min sjunde födelsedag. Efter min systers död började min far bli våldsam, hatisk och kränkande. I hans elaka närvaro tvingades jag leva som i ett helvete. Redan som barn hade jag självmordstankar. Jag till och med bad Gud att ta mitt liv för att bespara mig plågan. I åratal väntade jag på att något skulle rädda mig från min far, men inget hände.

Jag tänkte att jag skulle rymma och leva som gatubarn, men utifrån vad jag sett och hört av andra barn som levde på gatan, insåg jag att jag skulle bli våldtagen på gatan. Jag har gröna ögon, vit och slät hud, och jag kände mig annorlunda än de andra barnen. Att jag redan vid några tillfällen blivit antastad gjorde mig förvissad om att jag var tvungen att stanna hos min far – och fortsätta leva som slagpåse.

Rösten sa till mig: ”Jag förlåter dig och jag älskar dig. Det spelar ingen roll om din far inte älskar dig, jag älskar dig. Du kan förlåta din far för att jag förlät dig.”

Jag hatade både grund- och gymnasieskolan. Orsaken var att jag hade svårt att läsa och skriva. Dessutom blev jag både fysiskt och psykiskt misshandlad av min pappa såväl som mina lärare. Jag har dyslexi, men ingen visste om att det finns något sådant. Alla trodde bara att jag var lat och dum.

Lärarna slog mig för att jag inte kunde memorera Koranen, något som var obligatoriskt för oss. Detta ökade mitt lidande ytterligare. Lärarna klagade på mig inför min far, eftersom jag inte kunde memorera Koranen. Varje gång hotade han med att jag skulle hamna i helvetet. När jag började gråta började han slå mig och beordra mig att lyda. På grund av att jag blivit slagen i skolan för att jag inte kunde memorera de heliga skrifterna, levde jag i konstant ångest och rädsla. Hemma misshandlades jag av min far – i skolan av lärarna.

Ännu värre var att jag saknade att vara älskad. Jag saknade att kramas av den mamma som jag aldrig hade känt eller haft. Mina farbröder och mostrar såg hur omänskligt jag blev misshandlad av min far. När jag bad dem att skydda mig från mitt helvete, sade de alltid: ”Han är din far, han äger dig. Gud tvingar oss att lyda våra fäder och vad han än gör mot dig är han din far.”

Ett första möte med Jesus

En natt hade jag återigen fått utstå min fars galna misshandel. Jag var 14 år. Jag grät hela natten och kunde inte sova på grund av det helvete jag levde i. Jag bad Gud att ta mitt liv och rädda mig från denna smärta. Jag hade ingen att vända mig till.

I det ögonblicket hörde jag en röst i mitt hjärta som jag aldrig hört förut. Rösten var inte samma röst som alltid rörde sig i mitt huvud och som försökte trösta mig; detta var annorlunda. Den kom utifrån och föll in i mitt hjärta. Rösten sa till mig: ”Jag förlåter dig och jag älskar dig. Det spelar ingen roll om din far inte älskar dig, jag älskar dig. Du kan förlåta din far för att jag förlät dig.” Efter att ha hört dessa ord kände jag ett helande regn komma över mitt hjärta. Det sköljde bort min smärta, och helande tårar föll från ögonen.

Från den dagen kunde jag inte hata andra människor, inte ens min far. Jag hatade smärtan när han använde mig som sin slagpåse, och när han kallade mig en son av en hora och andra dåliga namn. Jag förstod inte varför han gjorde så mot mig. Jag ville dö, jag ville fly från honom – men jag kunde inte längre hata.

Efter den natten hade jag nästan varje natt en känsla av att någon kallade mig. Jag ville gå och omfamna dem. Jag visste inte om det var Gud, en person eller flera människor, men jag kände alltid en längtan efter att vara med det väsen som fortsatte kalla mig. Jag kände mig älskad, men på samma gång kände jag smärta eftersom jag inte kunde nå de som kallade.

I hela mitt liv var jag tvungen att leva med pappas våld. Men när jag fyllde 21 var jag stark nog att utmana honom. När han försökte slå mig tog jag hans hand och jag sade:

– Slå mig, om du vågar, så får du se.

– Du vill slå din far, sade han med tvivel i ögonen.

– Slå mig, om du vågar, så får du se, upprepade jag.

När jag såg honom djupt in i ögonen förstod han att jag kommer att försvara mig. Det skulle bli en otäck kamp.

Sedan den dagen lyfte han inte handen mot mig så ofta. Men hans mentala övergrepp och förtryck slutade aldrig. Jag hade inget val, ingen skulle skydda mig. Jag var tvungen att göra motstånd.

Anställd av marockanska säkerhetstjänsten

2010 kontaktades min far av den marockanska säkerhetstjänsten. Eftersom jag nästan inte hade några vänner och sällan syntes ute, ställde de frågor om mig. På grund av min depression och på grund av misshandeln levde jag helt isolerad. Min pappa frågade mig om jag var med i Amazigh-rörelsen eller om jag hade sagt något kritiskt emot staten.

Efter ett par månader ringde de återigen till min far. Han slog mig och sade att jag måste säga sanningen. Har jag haft att göra med Amazigh-rörelsen? Han sade att säkerhetstjänsten vill att jag arbetar för dem.

”Hon ville inte ha någonting tillbaka för sin godhet; det var bara ren kärlek. Hela natten satt jag och talade med henne och hennes unge granne som kom till hjälp. Det var första gången i mitt liv jag mötte en kristen.”

– De hotar oss och om du inte samarbetar med dem förlorar jag mitt jobb och du kommer krossa vår familj, sade han. Dina syskon kommer att svälta. Du har två val: Arbeta för dem eller lämna hemmet.

Jag hatade mig själv för att jag var svag, orolig och ledsen. Men jag hade inget annat val än att arbeta för fienden.

Red: Här berättar Mohamed om hur han tvingades börja arbeta för den marockanska säkerhetstjänsten / inrikesministeriet. Han tvingades utföra arbetsuppgifter han inte ville ha något att göra med. Under tiden letade han efter ett sätt att fly landet. Han skriver: ”Jag bestämde mig för att spela med och söka efter ett annat sätt att fly landet, och att dela min berättelse med världen. Det var mitt enda sätt att bekämpa fienden, att känna att jag gjorde något för mitt land och för mitt folk, att känna att mitt liv är värdefullt.”

Flykten

Jag gick bakom min chefs rygg och försökte ansöka om visum till Tyskland. Som anställda av säkerhetstjänsten tilläts vi inte att ansöka om visum eller att lämna landet utan tillåtelse. Men min ansökan om visum nekades.

För att kunna fly mitt hemska öde och mitt slaveri, hade jag inget annat val än att olagligen lämna landet. Jag ansökte om pass, men sade inte att jag arbetade för inrikesministeriet. Jag visste att jag skulle stoppas av polisen om jag försökte fly. Istället registrerades jag som student.

En dag ville min chef att jag skulle rapportera människor som försökte fly till Turkiet, och då såg jag min chans. Nervös och rädd kom jag till Casablancas internationella flygplats – men mitt liv hängde på att jag inte visade några känslor. Samtidigt hade jag en tillit till att allt skulle ordna sig, och lyckligtvis blev det så. När jag gick genom gaten kändes det som om jag givits en ny chans.

Båten tar in vatten!

Vid turkiska kusten behövde vi vänta på att mörkret skulle falla, innan vi kunde försöka ta oss över havet. I skymningen fick vi en gummibåt. Vi var mellan 30 och 35 personer som försökte ta oss över till andra sidan. Men redan några minuter efter att vi påbörjat färden, kom vatten in i båten. Panikslagna vände vi snabbt tillbaka mot land. Utan att lämna båten berättade vi för smugglarna om hålet.

– Det finns inget hål, sade de om och om igen, och sköt med en pistol i luften.

Vi fick välja mellan att styra mot vårt öde eller att dödas på stranden. Vi hade inget annat val än att återigen svänga ut för att möta det okända på de öppna vattnen. Vi lade en ryggsäck på hålet. Under de fyra timmar det tog att komma till den grekiska ön, satt en av oss på ryggsäcken – utan att våga röra sig. Ändå fortsatte vattnet att komma in i båten, det var fasansfullt.

En ”ängel” på grekiska kusten

Vi kunde inte göra annat än att högt be till Gud att rädda oss, och som genom ett mirakel överlevde vi. Runt midnatt kom vi till den grekiska ön och där fann vi en ensam medelålders kvinna som väntade oss på stranden. Kvinnan berättade för oss att hon varje kväll stod på stranden och lyssnade till de ankommande migranterna. Hon sade att hon kunde höra våra sånger från de öppna vattnen, och hon bad för att vi tryggt skulle komma i land.

Kvinnan tog oss till ett hus, ombyggt till ett litet kapell, för att värma upp oss och ge soppa till de frysande och hungriga ankomna. Jag var väldigt fascinerad över hennes godhet och värme. Hon ville inte ha någonting tillbaka för sin godhet; det var bara ren kärlek. Hela natten satt jag och talade med henne och hennes unge granne som kom till hjälp.

Det var första gången i mitt liv jag mötte en kristen. Jag frågade henne varför hon gjorde detta. Hon berättade att hennes mor/farföräldrar varit migranter i Turkiet, och att de hade behandlats dåligt. När kriget mellan Grekland och Turkiet inleddes, blev de utsparkade av turkarna.

– Jag vet hur det känns att vara en flykting, sade hon.

– De flesta av oss är muslimer, började jag förundrat. Hur kan du hjälpa oss, trots att muslimska turkar behandlat din familj sådär?

– Gud älskar alla, det spelar ingen roll om du är muslim eller kristen. Gud älskar dig på precis samma sätt. Han sade till oss att älska alla såsom han älskar oss.

Med stor förvåning lyssnade jag till hennes svar. Jag rördes djupt över hennes ord, jag till och med kände tårarna rulla ned för mina kinder. Jag mindes den natt då Gud talade till mig och berättade att han älskar mig och förlåter mig. Jag mindes att han sade att jag skulle förlåta min far för att han, Gud, förlåter mig, och att jag inte behöver min fars kärlek eftersom Gud älskar mig.

”Det var första gången jag satte foten i en riktig kyrka. Från allra första dag kände jag en speciell värme och godhet från människorna som organiserade språkcaféet i kyrkan. De brydde sig inte om varifrån vi kom eller hur mycket eller lite svenska vi kunde. De behandlade oss med respekt och gästfrihet.”

Samma känslor av kärlek väcktes inom mig denna natt då jag träffade den kristna kvinnan. Jag hoppas att jag en dag ska få träffa henne igen, och kunna berätta goda nyheter för henne.

Att jag idag är en Jesu efterföljare.

Att jag vet vad det betyder att vara Guds älskade barn. Att jag inte längre behöver känna mig som det svarta fåret. Att Gud också älskar oönskade svarta får, precis lika mycket som han älskar alla andra. Att jag nu vet att jag är räddad genom nåd – och att jag vet att Gud offrade sig själv eftersom han älskar mig.

Jag vill berätta att hennes kärlek var ett av de ljus som lyste den mörka vägen framför mig. Jag hoppas verkligen att en dag få återse henne.

Fingeravtryck i Tyskland

På morgonen talade jag med en syriansk familj och frågade om jag fick följa med dem på resan. Det skulle kännas tryggare att resa tillsammans med en familj, än med en grupp främmande män. Bara Gud vet vad de skulle kunna hitta på att göra.

Den syrianska familjen hade en liten flicka som var mellan sju och åtta år gammal. Hon påminde om min döda syster. När hon kände sig trött bar jag henne lång väg på mina axlar. Det fick mig att känna mig lycklig. Det tillät mig att känna det som om jag inte var ensam på denna resa, och jag fick ett nära band till familjen.

När vi kom till Tyskland blev vi först mottagna av polisen. Därefter förflyttades vi till en polisstation och fick våra tre fingeravtryck tagna. Efter det väntade vi en lång stund i ett tält, innan vi överlämnades till militären som tog oss till en militärbas. Så snart vi anlände till militärbasen sade militären att vi återigen måste ge våra fingeravtryck, eftersom det samma vecka hade skett en terrorattack i Paris. Jag var fullt medgörlig, hade inget att dölja och som nyanländ kunde jag inte heller neka militärerna. Innan officeren tog mina fingeravtryck sade han:

– Oroa dig inte, detta har inte med asyl att göra. Du kan fara till vilket land som helst för att söka asyl.

Jag funderade på att åka till Nederländerna eller Belgien där jag skulle kunna hitta många från rif-folket1(Rif-folket eller rifberber är en berbisk folkgrupp i norra Marocko) som kanske skulle kunna hjälpa mig. Tidigt på morgonen lämnade vi militärbasen och militären hindrade oss inte från att gå genom deras utgång.

När vi lämnade utgången sade jag till den syriska familjen att här skulle våra vägar skiljas åt. De planerade att söka asyl i Sverige, men eftersom jag var helt ensam behövde jag en plats där jag kunde hitta människor att känna mig hemma med. Jag visste att det skulle vara näst intill omöjligt för mig att finna en grupp människor i Sverige från rif-folket, som jag kunde relatera till och känna mig trygg med.

Men den syrianska mamman bönföll mig att följa med dem till Sverige, och hon lovade att vi skulle hålla ihop som en familj. Djupt inom mig kände jag att hon ljög. Hon ville bara inte förlora sin guide, som var flytande i engelska och visste hur man tar sig fram. För en stund stannade jag upp och tänkte. Jag tittade på den lilla flickan jag bar på mina axlar. Jag kände att jag hade ansvar för den flickan; jag ville att familjen tryggt skulle nå sin destination. Jag kände skam över att lämna dem när nu modern bad mig att fortsätta leda dem. Jag tänkte att jag skulle gå med och guida dem, och sedan komma tillbaka och finna hjälp.

Ankomst i Malmö

Från den tyska kusten korsade vi havet i en färja, och kom fram till Malmös hamn. Där blev vi upplockade av svenska polisen. De överlämnade oss till Migrationsverkets anställda som fanns inne i ett stort lager, där andra invandrare sov på golvet. Jag var väldigt utmattad. Efter tolv intensiva dagar på resande fot, utan sömn, kände jag mig tom inombords. I den stunden var sömn det enda jag tänkte på.

Migrationsverkets anställde frågade den syrianska mamman om jag var del av familjen, och hennes svar var ”NEJ.” Jag hade förväntat mig det, men kände mig ändå besviken. Jag trodde inte att hon sådär omedelbart skulle ge upp mig. Jag var utmattad och kände att jag inte kunde vända om och påbörja min resa igen, min kropp skulle inte klara av att hålla mig uppe. Jag accepterade mitt öde och sökte asyl i Sverige istället.

Första mötet med Migrationsverket

Efter ett par dagar förflyttades jag till en flyktingförläggning. En vecka senare mottog jag ett brev från Migrationsverket och gick på ett möte. De sade att de hittat mina fingeravtryck i Tyskland och att de skulle skicka ett brev till sin tyska motsvarighet. Om de skulle få svar inom sex månader, skulle jag behöva åka till Tyskland för att istället gå igenom asylprocessen där.

Efter fem månader och två veckor fick jag ett brev från Migrationsverket med kallelse till möte. De sade att Tyskland hade gått med på att motta mig och att jag måste flytta dit.

”Ibland när jag försökte sjunga med tillsammans med de andra i lovsången under söndagsgudstjänsten kände jag en ren kärlek fylla mitt hjärta och hela min varelse – även när jag inte fullt förstod ordens betydelse.”

Detta plötsliga beslut kom som en chock för mig. Jag hade vid den tiden nåtts av nyheten att några marockaner hade begått brott, våldtäkter och butiksrån. Jag hörde att tyskarna var rasande över dessa händelser och hade gjort ett avtal med Marocko att skicka tillbaka ett stort antal flyktingar. Vid den tiden hade jag inga dokument som bevisade min anställning hos den marockanska inrikesministeriet. Jag hade lämnat dem hos en vän på plats för att senare kunna motta dem via post, eftersom jag varit rädd att förlora dem under redan. Jag visste att om jag skulle förlora dokumenten skulle jag förlora bevisen för min tjänst som ett ”maktens ombud.” Dessa dokument var väldigt viktiga för att jag skulle kunna vittna om förfalskningen av den konstitutionella röstningen 2011.

Vid den tiden var jag livrädd för att åka till Tyskland. På grund av den pågående situationen visste jag att min asylprocess skulle gå fort. Utan möjlighet att bestyrka mitt fall, skulle jag snabbt bli utvisad. Jag kände mig tryggare i Sverige, och jag hade blivit del av en församling. Jag hade människor att tala med, och som jag kunde lita på. Människor som verkligen börjat bry sig om mig.

Ett nytt språk

Under de fem kommande månaderna använde jag tiden till att intensivt studera det svenska språket. Två gånger i veckan gick jag sex kilometer, oavsett om det regnade, snöade eller var isande kallt, från flyktingboendet i förorten till en institution i staden som erbjöd gratis kurser i svenska. Jag kunde inte ta bussen för jag hade bara haft 150 euro med mig från min resa. När jag hederligt uppgivit för Migrationsverket hur mycket pengar jag hade, vägrade de att ge mig några fickpengar tills jag gav dem kvitton som visade att jag använt de 150 eurona.

Denna behandling av Migrationsverket försatte mig i en svår situation. Jag minns första natten på flyktingboendet, då jag hjälpte fler än 20 människor att fylla i sina asylansökningar. Allihop uppgav att de inte hade några pengar, trots att de faktiskt hade en del tillgångar med sig. Jag ville inte ljuga och bestraffades för min ärlighet. Alla dessa människor jag hjälpt fylla i asylansökan fick fickpengar från Migrationsverket, medan jag nekades.

Ett par veckor efter att jag påbörjat min kurs i svenska, sade en av mina klasskamrater att det finns en annan språkkurs som börjar direkt efter den vi hade, men att jag måste ta bussen för att komma dit. Jag bestämde mig för att använda de pengar jag hade för att köpa bussbiljett till den andra kursen. Varje tisdag och onsdag åkte jag från flyktingboendet runt kl. 08:00 för att vara med i de två kurserna i svenska mellan 10-12 och 13-15. Eftersom jag kände mig väldigt osäker gällande min ekonomiska situation, behövde jag spara den lilla summa pengar jag hade.

Hela dagarna gick jag hungrig. Det påminde om den svält jag upplevt i mitt hemland. Om jag hade tur med transporterna brukade jag komma tillbaka till flyktingboendet 17:45 för att få kvällsmat. Men vanligtvis kom jag efter 18:00 och det innebar att jag fick gå hungrig till sängs. Men hungern till trots tillät jag mig inte att missa möjligheten att träffa de volontärer som kom till flyktingboendet varje tisdag och onsdag för att öva svenska med oss. Jag uppskattade det väldigt mycket, och de var väldigt engagerade och trevliga mot oss.

Första besöket i en kyrka

Efter en tid i flyktingboendet fick jag kontakt med människor som kom varje onsdag och erbjöd oss skjuts till språkcaféet som anordnades av kyrkan. Jag var intresserad av fler möjligheter att öva och lära svenska.

Det var första gången jag satte foten i en riktig kyrka. Från allra första dag kände jag en speciell värme och godhet från människorna som organiserade språkcaféet i kyrkan. De brydde sig inte om varifrån vi kom eller hur mycket eller lite svenska vi kunde. De behandlade oss med respekt och gästfrihet. De försäkrade sig om att alla hade chans att vara med i språkcaféet, även om det betydde att de måste köra oss fram och tillbaka. De förväntade sig ingen tacksamhet i gengäld. Det var enda stunden jag såg något ljus under de mörka och ensamma veckor som passerade medan jag väntade på min okända framtid.

En dag frågade en pastor, tillsammans med en iransk församlingsmedlem, om jag ville vara kvar efter språkcaféet för att läsa och diskutera Bibeln. Jag kände mig fascinerad och nyfiken på deras tro. Jag undrade varför dessa människor var annorlunda. Även dessa entusiastiska volontärer som kom till flyktingboendet varje tisdag och onsdag kväll för att hjälpa oss öva språk, var medlemmar i andra kristna församlingar.

Jag kände att de hade del av en gemensam hemlighet som gjorde deras hjärtan så varma, snälla och omtänksamma. På något sätt förde denna hemlighet mig samman med dessa människor. Jag behövde försöka ta reda på vad det var som gjorde att jag fick sådana känslor. Jag accepterade inbjudan att vara med i bibelstudierna varje onsdag efter språkcaféet, men jag hade ett problem: Jag skulle missa min skjuts tillbaka till flyktingboendet. Jag förklarade det för pastorn, som lovade att skjutsa mig efteråt. Det var jag glad att höra.

Jag besöker en gudstjänst

Två månader efter att jag påbörjade bibelstudierna frågade jag pastorn om möjligheten att vara med på söndagsgudstjänsten. Jag hungrade efter att lära mig om och uppleva kristen tillbedjan och kristet tillvägagångssätt.

– Inga problem, jag kan köra förbi och plocka upp dig när du vill vara med oss, sade han.

På det sättet började jag regelbundet närvara vid söndagsgudstjänsterna. Jag fascinerades av pastorns engagemang att varje gång köra mig fram och tillbaka. När jag inte mådde bra, när jag var deprimerad eller trött och inte hade energi att vara med på söndagsgudstjänsten, var pastorn och de andra i kyrkan aldrig sura eller arga på mig. De bara visade mig sympati och medkänsla, vilket gjorde mig väldigt fascinerad.

Det var något jag aldrig tidigare upplevt.

Det var inte som då min far slog mig för att jag inte bad eller gick till moskén, eller till och med då jag hade svårighet att minnas Koranen. Det var inte som då människor i mitt hemland såg ned på mig och fick mig att känna mig utanför, när jag distanserade mig från deras religion.

Jag rördes av denna rena, kärleksfulla energi. Ibland när jag försökte sjunga med tillsammans med de andra i lovsången, kände jag en ren kärlek fylla mitt hjärta och hela min varelse – även när jag inte fullt förstod ordens betydelse. Ibland kände jag full lycka och ibland föll mina tårar till följd av den blandade känsla av glädje, kärlek och ledsamhet jag upplevde i mitt innersta.

Bibeln vs Koranen

När jag studerade Bibeln insåg jag att många berättelser i Koranen är baserade på berättelser som redan fanns med i Bibeln. Jag insåg att dessa berättelser förvreds i Koranen, för att passa in i den islamiska ideologin.

När jag studerade Nya testamentet tillsammans med pastorn läste jag Johannesevangeliets första kapitel, och han förklarade vad det betydde. De första orden i Johannesevangeliets första kapitel påminde mig plötsligt om liknande ord jag tidigare läst i Koranen. Jag sökte senare efter dessa ord och hittade dem i två verserna ur Koranen, 4:1 och 66:12. Det fick mig att förstå att Koranen bekräftade vad Nya testamentet lärde, men hur Koranen förvred budskapet till fördel för den ”nye profeten” Muhammed.

Denna gång började jag att läsa och forska i Koranen; att analysera den på ett objektivt sätt och inte för att bli helig. Det slog mig att jag äntligen förstod orsaken till de plötsliga, dåliga känslor som väcktes inom mig, som förvrängde mitt medvetande och som fick mig att känna som vore det krig och konflikt inuti mitt huvud, utan att jag förstått varför.

”Jag förstod att detta något jag hade längtat efter, ända sedan den natten, var Jesus själv. Jag längtade efter att lära känna honom och att ha en nära relation med honom.”

Jag förstod äntligen att dessa motsägelsefulla tankar i mitt huvud, som ingav mig lidande, var på grund av den dualistiska naturen och beskrivningen av den islamiska guden känd som Allah. Jag till och med läste mer om ”profeten” Mohammed och hans biografi ur autentiska källor, godkända av de flesta muslimska lärde. Jag insåg att ”profeten” Mohammed inte alls var en så helig man som man lärt mig när jag var ung. Jag insåg att han var en pedofil som utförde brott mot mänskligheten – i Allahs namn.

Sedan förut visste jag att han gift sig med en nioårig flicka, men vi tilläts aldrig att ifrågasätta hans beteende. Man lärde oss att han var den heligaste människa som något existerat och att vi måste lyda och prisa honom för att han var den ”siste sanne profeten” från Gud. Om vi tvivlade på honom, även det minsta lilla, skulle Gud vara arg på oss och straffa oss utan barmhärtighet.

När jag förstod sanningen om ”profeten” Mohammed förstod jag hur absurt det lät och hur dum jag varit. Jag förstod att Allah är en dualistisk gud; en gud som är nådig endast mot sina följare, men som skulle bedra de som tvivlar på honom. Dem skulle han leda in i sin eviga vrede. Det är definitivt inte samme Gud jag upplevt genom min inre resa.

Kristendom vs andra religioner

Jag till och med studerade andra religioner och jämförde dem. Av mina efterforskningar förstod jag att islam har kopierat mycket från äldre religioner. Förbluffad insåg jag att mycket inom islam kopierades från zoroastrism.

En pollett föll ned inom mig.

Jag hade många gånger hört olika muslimska lärde nedvärdera och förbanna zoroastrismens följare. Man kallade dem smutsiga och andra dåliga ord. Jag förstod att de gjorde det av två anledningar. Den första var politisk och handlade om den gamla konflikten och kriget mellan araber och perser. Innan majoriteten konverterade till shia, var persernas huvudreligion zoroastrism. Jag förstod att kriget mellan shiamuslimer och sunnimuslimer är en ren fortsättning av kriget mellan araber och perser.

Den andra anledningen muslimska lärde hade för att öka hatet hos muslimer mot den zoroastristiska religionen och dess följare, var att de var rädda för att folk skulle komma i kontakt med denna gamla religion och därmed förstå sanningen om islam. Jag började genomskåda de muslimska lärdes alla absurda lögner.

Jag väljer Jesus!

Genom mina efterforskningar, mina bibelstudier, gudstjänsterna i kyrkan och kontakten jag hade med andra kristna, förstod jag tillslut den dolda hemlighet dessa kristna människor gemensamt hade och som djupt sammankopplade mig med dem.

Jag fortsatte också att minnas den första kristna kvinna jag träffat i mitt liv, på den grekiska ön, och hur detta bara några timmar långa tillfälle, hade haft ett stort inflytande på mig. Jag förstod att rösten jag hört den mörka natten som fjortonåring, som givit mig ett lugnande, heligt regn i mitt hjärta, var den Helige Ande. Han hade skickats av Jesus till att komma över mig och fylla mig med Jesu gudomliga kärlek. Jesus hade sett mina tårar. I mörkret hade han hört min smärta och mina böner, när ingen annan hörde mig. När det inte fanns någon där att rädda mig.

Jag förstod att detta något jag hade längtat efter, ända sedan den natten, var Jesus själv. Jag längtade efter att lära känna honom och att ha en nära relation med honom. Jag förstod att jag längtade efter gemenskap med andra kristna, eftersom det enda som ger mig en känsla av tillhörighet på ett andligt plan, är att vara med andra kristna. Det är ett band knutet av den Helige Ande – med Jesu Kristi heliga blod – ett band som inte kan förstås på världsligt sätt. Det förstås endast av de som är ödmjuka och öppna nog att motta den nåd som gavs för intet – genom det ultimata offer som vår Gud och Herre Jesus Kristus gav – de som älskar syndare lika mycket som de älskar alla.

Att inte bli trodd

Jag fick aldrig chansen att berätta min berättelse och beskriva det lidande som gjorde att jag flydde mitt födelseland. Under intervjun med Migrationsverket tilläts jag inte av handläggaren att uttrycka mig fritt och ordentligt, inte ens från början. Handläggaren avbröt mig många gånger och sade åt mig att bara tala om mig själv och inte mitt folks situation. Jag minns när jag sade åt handläggaren att jag måste tala om vår situation – att det är viktigt för mig. Då upprepade handläggaren återigen att jag inte skulle tala om mitt folk, utan bara om mig själv.

Men jag försökte ignorera handläggarens negativa attityd. Jag försökte berätta att det var mitt olycksaliga öde som hade lett till att jag nu satt i detta kontor, men det fungerade inte och jag avbröts på nytt. Handläggaren upprepade återigen att jag bara skulle berätta för dem om mig själv.

Handläggaren lovade att de skulle göra egna efterforskningar gällande mitt folks situation. Jag visste att handläggaren ljög, de skulle inte göra riktiga efterforskningar om rif-berbernas situation. Jag tänkte: ”Varför skulle de bry sig när intervjuaren inte ens vill lyssna till min berättelse?” Jag kände det som om jag satt framför en marockansk tjänsteman; såsom vore jag intervjuad av fienden, och inte av en asylhandläggare.

Det gjorde att det kändes som om min inre värld rasade samman. I åratal hade jag väntat på möjligheten att få förklara och beskriva den situation rif-folket lever i. Att vi har levt i ett stort, öppet koncentrationsläger ända sedan marockanerna invaderade vårt land. Rif-folket räddades från utrotning genom att presidenten kapitulerade och gav upp staten för att rädda vårt folk från den förintelse som slog oss år 1926. Men ingen talar om förintelsen på rif-folket. Ingen bryr sig om det. Det är som om vi inte existerar, som om vi inte vore människor.

I domslutet jag fick från Migrationsverket angav de aldrig det faktum att jag hör till rif-folket. De skrev bara att jag var Amazigh, vilket är sant – men de ignorerade totalt det faktum att den marockanska staten försöker förinta rif-folket, eller åtminstone driva oss ut ur vårt land för att få slut på allt potentiellt motstånd.

Red: Mohamed berättar här hur han mottagit många allvarliga hot från Marocko efter att han valde att avsäga sig sitt marockanska medborgarskap, och för att officiellt ha kritiserat regimen och den islamiska tron.

Telefonsamtalet

En dag i början av mars 2020 satt jag som vanligt och surfade och skrev på min Facebook-sida. Till min chock ringde min far.

Jag ville inte svara honom. Första gången han ringde ignorerade jag det, men när han ringde en andra gång kände jag att det var något viktigt. Kanske hade någonting hänt min bror? Jag tog ett djupt andetag och svarade.

– Varför skriver du dessa saker om vår profet Mohammed och vår kung? frågade han argt.

Efter all denna tid var det det första han sade till mig.

– Han är inte min profet och det där är inte min kung, svarade jag.

– Vi är muslimer, han är vår profet. Du ska brinna i helvetet för det du säger, sade han.

– Jag är inte muslim, jag är kristen, svarade jag. Kanske du redan vet det? Var så säker, jag vet att jag inte kommer att brinna i helvetet.

– Din förrädare, om du inte slutar ska jag rapportera dig till polisen och de kommer skicka tillbaka dig hit, sade han.

– Polisen vet redan vad jag postat [på sociala medier], gör vad du vill.

– Var förbannad! sade han.

Jag klarade inte att höra mer, så jag lade på.

Slutord

De sex senaste åren i Sverige har jag varit i dåligt skick och levt i rädsla. Detta har påverkat min fysiska såväl som min mentala hälsa. Ibland känns det som om jag kommer att förlora vettet. Jag känner att detta liv inte är värt att leva mer.

I så många år har jag fortsatt att slåss för rättvisa, för att en dag få göra min och mitt folks röst hörd. Men jag bara fortsätter att motta tillbakaslag från samma domstol som är menad att skydda mig från fienden. Man lyssnade aldrig på mig. Alltid dömdes jag av någon domare som aldrig ens såg mig i ögonen – som aldrig hörde mitt lidande eller åberopade mitt beskydd.

Jag är livrädd för vad som ska hända om jag faller i fiendens händer. Jag vet inte hur länge jag orkar kämpa, hur länge jag orkar fortsätta spela upp dessa tortyrscener i mitt sinne om vad som väntar mig om jag faller i fiendens händer. Att tänka på vad de kommer att göra med mig om jag sätter mina fötter i Marocko är tortyr nog, och det får mig att överväga att göra slut på mitt liv för att rädda mig från denna smärta – som jagat mig i åratal.


Fotnot: Jag mottog detta vittnesbörd via flyktingpastorn Bengt Sjöberg. Mohamed Hamdaoui berättar i 22 sidor om hur han tvingades till arbete under den marockanska säkerhetstjänsten, ett arbete han hatade. Tillslut finner en väg ur landet. Efter en svår resa kommer han till Sverige och konverterar till den kristna tron. Det du just har läst är en förkortad version av vittnesbördet, översatt från engelska. Idag är Mohamed medlem i en församling, och han kämpar fortfarande för uppehållstillstånd. I detta vittnesbörd har han berättat om kampen för att bli trodd av Migrationsverket. Var gärna med i bön för Mohamed . /Red

Back to top button