Synd & Sanning

Vad är synd och vilka är syndens konsekvenser? Hur får vi Guds förlåtelse? Detta ser vi närmare på i denna predikan.


Predikan av Melody Sundberg. För att lyssna kan du klicka här.

För några år sedan kommenterade jag om synd i ett internetforum. Till en kvinna skrev jag: ”Genom tro på Jesus kan du få förlåtelse för dina synder”. En annan person blev då mycket upprörd och skrev: ”Hon har inte gjort någon synd!”

Jag tänkte att vi nog hade olika syn på vad synd är. När jag förberedde denna predikan frågade jag mina Facebookvänner om deras definition av synd. Jag fick flera intressanta svar. En del menade att synd är att bryta mot landets lagar, alltså någon form av brottslig handling. Andra tyckte att synd inte behöver innebära brottsliga handlingar, utan att det kan handla om olika typer av själviskt agerande.

Det här är bra definitioner. Brottsliga handlingar är synd, likaså själviska handlingar. Men frågan är om dessa beskrivningar räcker.

Ordet ”synd” förknippas nog mest med kristen tro och Bibeln. Jag tänkte att vi ska börja med att läsa vad Bibeln säger om synd. En ett sätt är att ta reda på vilka personer Bibeln säger har syndat. Vi läser i Romarbrevet:

”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud…” (Rom 3:23).

Vi läser också i Psaltaren:  

”Ingen finns som gör det goda, inte en enda.” (Ps 14:3)

När vi läser dessa verser förstår vi att Bibeln har en vidare definition på synd. Åtminstone måste det handla om mer än brottsliga handlingar! Enligt Bibeln är alla syndare. Är det verkligen så? Om det stämmer är det väldigt allvarligt, för jag tror att du redan nu anar att synd inte handlar om goda handlingar.

Jag namngav den här predikan Synd och Sanning, efter en bok med samma titel av predikanten Frank Mangs. Han har en ganska ovanlig inledning till sin bok. Såhär skriver han:

 ”Jag kan inte säga, att det varit något nöje att skriva ned dessa kapitel, ty svärdet har gång på gång träffat min egen själ. Och jag tror knappt, att det blir något nöje att läsa dem heller”.

Jag tror inte heller att denna predikan blir speciellt rolig att läsa, i alla fall inte till en början. Men jag har under flera veckor känt mig manad av den helige Ande att tala om detta svåra ämne. För även om definitionerna av synd som jag fick på Facebook är bra, handlar de mer om människor än om Gud. Och det är om Gud denna predikan ska handla. Jag hoppas att det jag säger kommer att träffa ditt hjärta, precis som det har träffat mitt. För idag ska vi ta reda på vad Bibeln – vad Gud – anser om synd.  

Bibelns definition av synd

Hur definieras synd i Bibeln? När Bibeln talar om negativa handlingar använder den ord som är ganska ovana för oss moderna läsare, såsom orättfärdighet och överträdelse. Orättfärdighet innebär beteende som är omoraliskt och orättvist. Det kan handla både om sådant som är fel mot lagen, men också det som är fel i en människas karaktär, liv eller agerande. Överträdelse innebär att avvika från sanning och rättrådighet, och att synda. Då kommer vi till det tredje ordet, synd, det vanligaste av Bibelns ”dåliga” ord. Bibeln är till största delen skriven på hebreiska och grekiska. Synd är på hebreiska chata, och på Grekiska hamartia. Chata har en lite oväntad betydelse. Det betyder ”att misslyckas” eller ”att missa målet”. Man kan säga att det finns en ”väg” som är rätt, och det är vår plikt att inte missa den. I Bibeln innebär synd alltså att missa målet. Vilket mål detta handlar om kommer vi till lite senare.

Syndafallet

Varifrån kommer då synden? Bibeln består av 66 böcker. Idag kommer jag hoppa mycket mellan olika böcker, men jag anger var du kan hitta bibelorden. Svaret på varifrån synden kommer finner vi redan i Bibelns första bok, första Moseboken. Den handlar bland annat om hur Gud skapade jorden med alla levande varelser, och de första människorna Adam och Eva. I första Moseboken läser vi:

“Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.” (1 Mos 1:27)

Här får vi reda på flera viktiga saker. Till skillnad från vad de flesta påstår idag, att vi är utvecklade från djur, får vi veta att människan helt skiljer sig från djuren. Gud skapade människan till sin avbild! Vi är gjorda för att vara en avbild av Gud. Vad innebär det? Idag är det vanligt att man säger att man ska ”vara sig själv” och ”vara självförverkligande.” Men i Bibeln står det att vi ska vara Guds avbild. Dels handlar det om, som det står i versen efter, att människan ska råda över hela jorden och lägga jorden under sig. Människan ska föröka sig, styra över djuren och bruka jorden. Det handlar alltså om att vi ska ha en typ av makt. Men när vi tittar på vad ordet avbild betyder, får vi en lite djupare förståelse. Ordet översätts i New American Standard Bible och New King James Version som ”in the image of God”. Avbild, på hebreiska Tselem, betyder ”bild” och ”likhet”. En intressant koppling är att det hebreiska ordet tsel, betyder ”skugga”. Som vi vet kan en skugga inte göra något i sig själv, utan skuggan gör samma sak som den som kastar skuggan gör. Ordet betyder också ”representativ figur”. Detta är också en av de vanligaste tolkningarna av hur avbild bör förstås – vi är menade att representera Gud.

När vi läser vidare i första Moseboken står det att Gud skapade Livets träd, och Kunskapens träd. Gud sade till människorna att de inte får äta av Kunskapens träd. De flesta känner till vad som hände sedan. En Orm dök upp och sade åt Eva att om de äter av trädets frukt kommer människan få kunskap om gott och ont (1 Mos 3:4-5). Människorna lät sig förledas av Ormen. De åt av trädets frukt och gjorde därmed uppror mot Gud. I efterhand skulle man kunna säga att de själva ville börja definiera vad som är gott och ont, istället för att lita på Guds definition.

Vad som händer sedan är anmärkningsvärt. Det står att människorna började gömma sig för Gud. De visste att de hade gjort fel, vilket ledde till att de tog avstånd från sin Skapare. Det står att Gud visade dem ut från Edens lustgård. Men Gud gav samtidigt ett löfte. Vi läser:

”Då sade Herren Gud till ormen: ”Eftersom du gjort detta, ska du vara förbannad bland alla boskapsdjur och vilda djur. På din buk ska du gå, och jord ska du äta så länge du lever. Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han ska krossa ditt huvud och du ska hugga honom i hälen.” (1 Mos 3:14-15).

Det ska alltså komma någon – en avkomma till Eva – som ska krossa Ormens huvud. Vem denna person är kommer vi till lite senare.

Det jag berättat om brukar kallas för ”syndafallet”, vars följder människan levt i hela historien och lever i än idag. Vi har sett att genom synden förvisades människorna från Lustgården och den absoluta närheten till Gud. Vad hände sedan? Första gången ordet Chata, alltså synd, nämns i Bibeln är i första Moseboks fjärde kapitel. Det handlar om Adam och Evas barn, Kain och Abel. Det står att Gud föredrog Abels offer framför Kains. Så läser vi vad som hände:

”Då blev Kain mycket vred och hans blick blev mörk. Och Herren sade till Kain: ”Varför är du vred och varför är din blick så mörk? Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du ska råda över den.” (1 Mos 4:5-7).

Det här låter märkligt. Det står att synden lurar vid dörren, och har begär över dig – men att du ska råda över den. Det låter alltså som om Kain har ett val, han kunde välja att inte synda. Som en Guds avbild borde han inte synda, eller hur? Men Kain har precis som alla människor ett val, och precis som sina föräldrar valde Kain det dåliga valet. Kain blev så svartsjuk att han dödade sin bror. Sonen till de första människorna dödade sin bror! De valde synden redan från början.

Syndens konsekvenser

Varför är synd så allvarligt? Vi har redan sett hur de första människornas synd ledde till mord. På den individuella nivån kan synd vara skvaller, baktal, hat, girighet, avundsjuka, svartsjuka och otrohet. Allt detta leder till förstörda relationer, familjer och hat.

På den globala nivån är synden vad som fördärvar jorden. Bibeln lär att genom synden kom döden in i världen (Romarbrevet 5:12). Synd är vad som ligger bakom förtryck och våld. Följderna blir, förutom omedelbara och långsiktiga konsekvenser, att vi känner oss hopplösa, misslyckade, deprimerade och dåliga. Synden är dessutom en typ av slaveri. I Nya testamentet kan man säga att aposteln Paulus beskriver synd nästan som en kraft som styr människor. I Romarbrevet skriver han:

”Men själv är jag köttslig, såld till slav under synden” (Rom 7:14)

Bibeln skiljer på det som är ”andligt” och ”köttsligt”. Det ”köttsliga” är vår syndiga natur. Människorna tror att de dominerar över andra genom makt, pengar, sex etc. Men sanningen är att människorna är slavar under synden. Aposteln Petrus skriver i andra Petrusbrevet om människor som lever i synd, och dessutom drar andra människor med sig:

”De lovar dem frihet men är själva slavar under fördärvet, för det man besegras av är man slav under.” (2 Petr 2:19)

Om man är slav under synden, vem är man egentligen då slav under? I Johannesevangeliet talar Jesus med människor som ifrågasatte vad han lärde. Han sade:

”Ni har djävulen till far och vill följa er fars begär. Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, för det finns ingen sanning i honom. När han talar lögn talar han utifrån sig själv, för han är en lögnare och lögnens fader.” (Joh 8:44)

Jesus talar om Lögnens Fader. Vem är det? Här möter vi Ormen i en ny skepnad. Bibeln benämner honom senare som Djävulen eller Satan. Satan betyder ”Motståndare”. Han förleder oss in i synd. Ibland kallas han även för Åklagaren; han som anklagar oss. Ett av de mest kända teologiska problemen är teodicéproblemet, som ställer frågan om hur Gud kan kallas god när det finns så mycket ondska i världen. Kort och gott tror jag svaret är här: Dels har människan ett eget val, och väljer oftast synden. Det andra är att Djävulen frestar och drar människan till att göra onda handlingar. Men Gud är rättfärdig, helig och god, och han hatar synden.

Synden har också en något oväntad konsekvens. Du fick en ledtråd när jag berättade om hur Eva och Adam visades ut från Guds närhet i Edens lustgård. Vi läser i profeten Jesajas bok:

”… det är era missgärningar som skiljer er från er Gud, era synder döljer hans ansikte för er så att han inte hör er.” (Jes 59:2)

Genom synden är vi skilda från Gud! Synden ligger i vägen och blockerar så att människan inte kan komma nära Gud. Hur kan det vara så?

Det gamla förbundet

Människorna skapades för att leva i Guds närhet. När Eva och Adam levde i Edens lustgård står det att Gud vandrade omkring i Lustgården (1 Mos 3:8) och att de kunde tala med honom direkt. Gud var alltså direkt närvarande. När människorna valde synden kunde de inte längre vara i hans närhet. När man läser Bibeln ser man att Gud är så helig att det som är orent helt enkelt inte kan komma nära honom. Vad gör människan oren? Jo, synden. Men Gud älskade människorna och ville lösa detta problem. Trots människornas svek bestämde sig Gud för att göra ett förbund med människorna, för att de återigen skulle kunna leva i gemenskap med honom. Förbund, på hebreiska beriyth, är faktiskt ett av Bibelns viktigaste begrepp. Det betyder också löfte, allians och vänskap. Ett förbund är en överenskommelse, ett avtal mellan olika parter. Gud ingick flera olika förbund med människorna, från början specifikt det Israeliska folket. Jag hittade en bra beskrivning för förbunden Gud gör med människorna på internet, av S. Bergman. Den lyder såhär:

”I de bibliska förbunden är Gud den suveräne. Det är alltid han som tar initiativet och bestämmer villkoren. I Bibeln är människan aldrig en för Gud värdig part att ingå förbund med. Tvärtom, hon är alltid en syndare som Gud av nåd sänker sig ned till och i sin stora godhet sluter förbund med. Hans förbund med människan är således i grunden alltid ett nådeförbund.”

Det tycker jag är en talande beskrivning, för det säger både något om vem Gud är, den suveräne, och vem människan är – en syndare. Och det säger något om människans ställning till Gud. Idag vill människor göra sig själva till Gud, man säger saker som ”jag vill inte tro på en Gud som inte är som jag vill att han ska vara.” Men det är inte Gud som kommer till människan på människans villkor. Det är människan som kommer till Gud genom hans nåd.

Ett av de viktigaste förbunden slöt Gud med Mose, det Israeliska folkets ledare. Israeliterna hade varit slavar i Egypten, men Gud hjälpte dem därifrån. Sedan sade han till Mose i andra Moseboken:

”Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, ska ni av alla folk vara min dyrbara egendom, för hela jorden är min. Ni ska för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk.” (2 Mos 19:5-6).

Gud lovade folket att det skulle vara hans dyrbara egendom, och gav dem lagar att leva efter. Lagarna definierade vad synd är och handlade om olika sätt att vara ren inför Gud. Gud sade: ”Ni ska vara heliga, för jag, Herren er Gud, är helig.” (3 Moseboken 19:2) Lagarna är många, ca. 613 stycken, och spänner över livets alla områden. De mest kända av dem, och som du säkert hört talas om, är de 10 Guds bud som gavs till Mose på två stentavlor. Vi skulle kunna benämna denna lag som den Moraliska Lagen. Kommer du ihåg hur ordet chata betyder att misslyckas – att missa målet? Buden handlar om olika sätt att misslyckas med att älska Gud (såsom att missbruka Guds namn), eller om att misslyckas med att älska människor (såsom att vara otrogen eller ljuga). Senare i Bibeln, i Matteusevangeliet, säger Jesus att det största budet kan sammanfattas på följande sätt:

”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Det är det största och första budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du ska älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.” (Matt 22:37-40).

Att dessa två typer av misslyckanden kombinerats på tavlorna tänker jag innebär att misslyckas med att ära Gud hänger samman med att misslyckas med att ära människor. Människan var ju skapad för att vara Guds avbild. Varje gång vi syndar mot en människa, syndar vi mot Gud! När Teologen och pastorn John Piper svarade på frågan ”vad är synd?” sade han:

”Vad är synd?
När Guds härlighet inte äras.
När Guds helighet inte hedras.
När Guds storhet inte beundras.
När Guds kraft inte prisas.
När Guds sanning inte eftersöks.
När Guds vishet inte aktas.
När Guds skönhet inte uppskattas.
När Guds godhet inte åtnjuts.
När Guds trofasthet inte litas på.
När Guds bud inte åtlyds.
När Guds rättvisa inte respekteras.
När Guds vrede inte fruktas.
När Guds nåd inte värderas.
När Guds närvaro inte värdesätts.
När Guds person inte älskas.
Det är synd.”

(Citat översatt från engelska)

Så även om vi försöker göra olika goda gärningar, men ändå inte tror på och älskar Gud, är det ett brott mot den största lagen i Bibeln.

Israels folk syndade om och om igen mot Gud genom att bryta mot lagen. Men Gud är rättfärdig, och därför måste synden försonas. I Gamla testamentet skedde det genom olika djuroffer. I Hebreerbrevet står om Mose att han, efter att ha förkunnat lagens bud för folket, tog blodet från kalvar och bockar, och sade:

”Detta är blodet för det förbund som Gud har befallt er att hålla. På samma sätt stänkte han blod på tabernaklet och alla gudstjänstföremålen. Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.” (Hebr 9:19-22)

Tabernaklet var Guds första tempel, man kan säga att det var som ett fint tält. I tabernaklet fanns ett första rum som kallades ”det heliga”. Bakom ett förhänge fanns ett rum som kallades ”det allra heligaste”. Där fanns förbundsarken, och i den förvarade man stentavlorna med budorden. I det allra heligaste rummet fick bara översteprästen gå in en gång om året, och då måste han ha blod med sig som han bar fram för sina egna och folkets oavsiktliga synder. Man kan säga att förhänget till detta rum fanns som ett hinder som låg mellan människan och Gud. Det var helt enkelt för heligt för syndiga människor att gå in där. Problemet var att djuroffrandet för människornas synder måste göras om, och om igen. Varför fortsatte människorna att synda?  

Kung David och människans syndiga natur

Bibeln försöker aldrig försköna människan, utan beskriver människorna precis som de är. Människorna kan göra fantastiska, kärleksfulla och medmänskliga handlingar. Men minst lika ofta väljer de att agera själviskt, ondskefullt och hatiskt. Genom hela Gamla testamentet kan vi läsa om hur folket om och om igen syndade mot Gud. Det gällde även de få som i övrigt levde ett ganska rättfärdigt liv. Vi ska zooma in på en av dessa personer.

Kung David var en av Gamla testamentets mest rättfärdiga och gudfruktiga människor. Om David sade Gud att han ”är en man efter mitt hjärta.”(Apg 13:22). David är författare till 73 av psalmerna i Psaltaren, Bibelns sång- och bönbok. När man läser om David tänker man ”wow, vilken gudfruktig och bra människa!”

Men en dag gjorde David något fruktansvärt. För att vara en sådan rättfärdig person är det en mycket oväntad handling. Han skickade sin vän Uria till krigets front för att han skulle dö. Varför gjorde han det? Jo, David hade legat med Urias hustru Bat-Seba och hon hade blivit gravid. Uria dödades i striden och David tog hans fru. En tid efteråt skickade Gud profeten Natan till David med ett märkligt budskap i form av en berättelse. Vi ska läsa den i 2 Samuelsboken:

”Två män bodde i samma stad. Den ene var rik och den andre fattig. Den rike hade får och boskap i stor mängd. Men den fattige hade ingenting alls utom ett enda litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det, och det växte upp hos honom och hans barn. Det åt av hans brödbit och drack ur hans bägare och låg i hans famn, och det var som en dotter för honom.  Så kom en vägfarande till den rike mannen. Då ville han inte ta av sina egna får och kor för att tillaga åt den resande som kom till honom, utan han tog den fattiges lamm och tillagade det åt mannen som kom till honom.” (2 Sam 12:1-4).

Den rättfärdige kungen David blev mycket arg när han hörde berättelsen. David sade att den man, som gjort så mot den fattige – tagit vad den fattige ägde trots att han hade allt – förtjänar döden. Då sade Natan något oerhört:

”Du är den mannen!”

Den rättfärdige David var inte rättfärdig. Han var en syndare. För synd är ett drag som går djupt. Det är rotat i våra begär och själviska önskningar. Precis som själva ordet ”synd” betyder ”att misslyckas”, misslyckas vi med att vara människor som verkligen älskar Gud och andra. Vi misslyckas med att behandla människorna så värdigt som de förtjänar; som Guds avbild. Det är en djup, självisk impuls som driver oss mot detta beteende. Synd handlar om mer än att göra dåliga saker. Det handlar om hur lätt vi lurar oss själva och skapar illusioner där vi intalar oss att våra dåliga val är bra. Detta leder till en kedjereaktion av förstörelse.

Behovet av Guds förlåtelse

Synden hade ödesdigra konsekvenser för Davids kungahus. Hans son med Bat-Seba dog, och en kedjereaktion av andra problem i kungariket startade. David förstod att han inte bara hade syndat mot människor, utan mot Gud. David visste att han måste ha Guds förlåtelse. David skrev den 51:a psalmen. Jag tycker det är en av de starkaste psalmerna, för Davids förkrosselse och längtan efter Guds förlåtelse är så tydlig. Han fullkomligt häller ut allt som finns i hjärtat. Vi ska läsa nästan hela:

”Gud, var mig nådig
efter din godhet,
utplåna mina överträdelser
efter din stora barmhärtighet.
Tvätta mig ren från min skuld,
rena mig från min synd,
för jag känner mina överträdelser
och min synd är alltid inför mig.
Mot dig, just mot dig, har jag syndat
och gjort det som är ont
i dina ögon.
Därför har du rätt när du talar,
du är ren när du dömer.
Ja, med skuld är jag född
och med synd blev jag till
i min moders liv.
Du älskar sanning i hjärtat,
lär mig då vishet i mitt innersta.
Rena mig med isop
så att jag blir ren,
tvätta mig
så att jag blir vitare än snö.
Låt mig höra fröjd och glädje,
låt de ben du har krossat få jubla.
Vänd bort ditt ansikte
från mina synder,
utplåna all min skuld.
Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta
och ge mig på nytt
en frimodig ande.
Förkasta mig inte från ditt ansikte
och ta inte din helige Ande
ifrån mig.
Låt mig åter få glädjas
över din frälsning
och håll mig uppe
med en villig ande.
Jag ska lära överträdarna dina vägar
så att syndare omvänder sig
till dig.
Rädda mig från blodskuld,
Gud, du min frälsnings Gud,
så ska min tunga jubla
över din rättfärdighet.
Herre, öppna mina läppar,
så ska min mun förkunna ditt lov.
Slaktoffer gläder dig inte,
annars skulle jag ge dig det,
brännoffer vill du inte ha.
Det offer Gud vill ha
är en förkrossad ande.
Ett förkrossat och bedrövat hjärta
föraktar du inte, Gud.” (Ps 51:1-19)

Det är så mycket man inser när man läser psalmen. Det är bara Gud som kan förändra och förlåta människan. Och David upplever hur det är att ha ett förkrossat hjärta. Han säger till och med att Gud hellre vill ha ett förkrossat hjärta, snarare än brännoffer. Vad innebär det att ha ett förkrossat hjärta? Frank Mangs beskriver det i sin bok:

 ”När hjärtat är förkrossat är det slut med all vår berömmelse. Vi inte bara vet att vi ingenting är – vi känner det. Och då är det också slut med all tanke på självförbättring. Man har ingenting kvar att förbättra. Allt är besmittat – allt är fördärvat – allt är orent – allt är under förbannelsen. Man ser sig själv som ett enda stort stycke nattsvart synd.”

Jag tror att det handlar om en stark insikt i hur synding man faktiskt är. Hur får man denna insikt? Jag tror att den kan komma då man förstår något av hur helig Gud är. Frank ställer frågan på följande sätt:

”Har du någon gång stått inför Herrens ansikte och förnummit den oerhörda kontrasten mellan hans renhet och din orenhet – hans helighet och din synd?”

En person som faktiskt fick uppleva att vara inför Herrens ansikte var profeten Jesaja. Han fick beskåda Guds helighet i en syn. Såhär skriver han i boken Jesaja:

”Året då kung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer [en typ av änglar] stod ovanför honom, var och en hade sex vingar: Med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de.  Och den ene ropade till den andre:

”Helig, helig, helig
är Herren Sebaot!
Hela jorden är full
av hans härlighet.” (Jes 6:1-3)

När Jesaja såg Guds helighet sade han:

”Ve mig, jag förgås!
För jag är en man med orena läppar
och jag bor bland ett folk
med orena läppar,
och mina ögon har sett Kungen,
Herren Sebaot.” (Jes 6:5).

I mötet med Guds helighet förstod Jesaja omedelbart hur syndig han var, ja, till och med hur syndiga folket var. Om vi går tillbaka till David, tror jag att David levde så nära Gud att han insåg hur syndig han var. Att inse att man syndat mot den helige Guden är en fruktansvärd insikt. David beskriver känslan i 32:a psalmen:

”Så länge jag teg
förtvinade mina ben
och jag stönade dagen lång.
Dag och natt var din hand
tung över mig,
min kraft rann bort
som i sommarens torka. Sela
Då erkände jag min synd för dig
och dolde inte min skuld.
Jag sade: ”Jag vill bekänna
mina brott för Herren” –
då förlät du mig min syndaskuld.
Sela.” (Ps 32:3-5)

David hade förstått att han behövde Guds förlåtelse. Om vi inte har förstått att vi behöver det, är någonting väldigt fel i våra liv.

Min förkrosselse

I år har jag läst mer i Bibeln än jag gjort i hela mitt liv. Det har varit livsförändrande för mig i grunden. Det känns som om jag lärt känna Gud på ett helt annat sätt än tidigare. Jag har läst mycket om synd och hur Gud vill att vi ska leva. Jag har läst om många bibliska personer som känt stor skam inför dåliga handlingar de gjort.

Något som många gånger återkommer både i Gamla- och Nya testamentet är att Gud vill att vi ska omvända oss om vi syndat. Man ska ångra sig och be om förlåtelse, och man ska sluta synda. Det fanns många handlingar jag ångrade, men också sådant jag inte kände ånger för. Jag tror att man lätt hamnar i ett bortförklarande tankesätt. Man tänker att ”han var värd det, han gjorde fel mot mig först.” Man försöker bortförklara och förminska dåliga saker man gjort. Men jag hade en känsla av att det inte är rätt att göra det. Bibeln lär att vi ska behandla andra bättre än vad vi själva blir behandlade. Jag började ifrågasätta varför jag inte kände skam över en del synder jag gjort – för skammen leder ju till att man vill omvända sig. Jag bad Jesus ungefär såhär: ”Gör så att jag förstår vad det är jag gjort. Gör så att jag förstår hur du känner om min synd, så att jag får samma syn som du, Gud, har.”

För en tid sedan fick jag känna på denna hjärtats förkrosselse. Under en promenad började jag tänka på de tillfällen i mitt liv då jag behandlat människor på fel sätt. Jag undrade varför jag inte kände skam över en del av dessa tillfällen, och bad Jesus att visa mig den fulla innebörden av min synd.

Plötsligt kände jag att jag inte kunde andas. Min synd kom över mig med en sådan kraft att jag inte längre fick luft. Jag stannade och lutade mig mot en bänk medan jag kippade efter andan.

Plötsligt blev allt kristallklart för mig.

Jag insåg hur smutsig och befläckad jag är inför den helige Guden. Inför den allsmäktige Guden insåg jag hur ovärdig jag är; inför han som sitter på den upphöjda tronen omgiven av Serafer som ropar ”helig, helig, helig är Herren Sebaot”, är jag verkligen en syndare.  

Det nya förbundet

Bibeln berättar om att vi alla en dag ska stå inför Guds domstol, och där döms vi skyldiga, därför att alla har syndat. Det finns bara ett sätt att inte dömas skyldig på denna domens dag, och det är om vi har Guds förlåtelse. Det spelar ingen roll om vi försöker göra goda gärningar för att slippa domen. Vi kommer fortfarande, med Guds mått, vara syndare. I Jakobs brev står:

”Den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.” (Jak 2:10)

Så vad kan vi göra? Absolut ingenting – inte i oss själva.

Men Gud är en kärleksfull, rättfärdig och nådig Gud. Rakt igenom Bibeln kan vi läsa om att när människorna vände sig från Gud slutade han ändå aldrig att älska dem. Guds trofasthet, kärlek och lojalitet är mycket starkare än människans. När människan fortsätter att svika Gud, fortsätter Gud att älska. Därför ville Gud själv lösa problemet med människornas synd.

För flera tusen år sedan började Guds profeter tala om ett kommande nytt förbund. Gud skulle göra något oerhört, något ingen hade kunnat föreställa sig. I profeten Jesajas 53:e kapitel, med inledning i det 52:a, står Bibelns kanske starkaste profetia, med ett obeskrivligt budskap. Det står om någon som ska ödmjuka sig, trots att han själv är syndfri. Det står om någon som ska bestänka många folk med försoningsblod. Där står om någon som ska lida och dö för oss, någon som tar våra sjukdomar och smärta på sig. Det står att någon ska komma och gå in överträdarnas – i vårt – ställe. Någon ska ta på sig vårt straff och genom honom ska vi förklaras rättfärdiga. Det står om någon som ska bli ett offerlamm, och det står att han ska bli… upphöjd.

Försoningen av synden genom Jesus

För 2000 år sedan föddes en man i Betlehem utanför Jerusalem i Israel. Han hette Jesus. Jesus predikade ett omvälvande budskap. I Bibeln står det att Jesus är ”den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat.” (Kol 1:15). Jag tänker att Jesus är den ”ultimata Guds avbild”. Han lärde att vi ska tjäna andra och söka andras bästa, inte vårt eget. Vi ska ödmjuka oss för varandra. Han sade att vi ska älska våra fiender och be för dem som förföljer oss. Och han sade att han har makt att förlåta synder (Matteusevangeliet 9:6).

När han sade det tyckte folk att han hädade. För vem kan förlåta synder utom Gud? Men om Jesus hade det kommit en röst från himlen som sade:

”Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!” (Matteusevangeliet 17:5).

Jesus är alltså Guds son. Och Jesus var syndfri, han hade aldrig gjort något fel. Men hans radikala budskap gjorde att folk ville döda honom. Guds Son dödades genom ett fruktansvärt romerskt dödsstraff. Jesaja berättade i sin profetia om någon som skulle bli upphöjd – Jesus spikades upp på ett kors på Golgata. Detta är den mest revolutionerande händelsen i historien. Guds Son Jesus blev dödad av människor. Men vad innebär det egentligen? Såhär skriver aposteln Paulus i andra Korintierbrevet:

”Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor 5:21).

Jesus var totalt ren och syndfri. Jag hade bett om att få allvaret av min synd uppenbarad för mig, och den gjorde att det blev svårt att andas. Ju mer jag insåg hur syndig jag är, desto mer förstod jag hur ren Jesus är. Vi brukar säga att ”Jesus tog ditt straff på sig”. Jag hade bett att jag skulle förstå innebörden av det.

Plötsligt var det som om jag kunde se korset framför mig. I mitt hjärta fördes jag 2000 år tillbaka i tiden, framför ett kors, och jag visste att jag var värdig att själv hänga där, på grund av de synder jag gjort i mitt liv. 2000 år kan låta som lång tid, men det står att för Gud är 1000 år som en dag, och en dag som 1000 år (2 Petrusbrevet 3:8). När Jesus hängde på korset bar han mina synder på sig – de synder han visste att jag skulle göra, och också gjorde. När han dog för mig var jag där. Inom mig kunde jag liksom se Jesus stå framför mig och säga ”jag tar ditt straff på mig”. I Jesajas profetia står det att han gått in i överträdarnas ställe. Vilka är överträdarna? Det är du och jag. Jesajas profetia gick i fullbordan. Jesus gick in i överträdarnas, i mitt och ditt ställe, och tog vårt straff.

Och jag fylldes med skam och sorg.

Att han, den syndfrie och rene, dog istället för mig. Han som förlät dig, och mig, som det står i Johannesevangeliet:

”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” (Joh 3:16).

Det är ofattbart, ofattbart, ofattbart.

Att han gjorde det. Han som, som det står i Uppenbarelseboken 19:11, heter Trofast och Sann. Han som kom med det Nya förbundet, som det står i Hebreerbrevet:

”Därför är Kristus medlare för ett nytt förbund, för att de som är kallade ska få det utlovade eviga arvet, när han nu med sin död har friköpt oss från överträdelserna under det förra förbundet.” (Hebr 9:15)

När Jesus dog trodde hans lärjungar att allt var över. Men i hans död gick Guds ord, i Bibelns första bok, i uppfyllelse. Jesus var den avkomma som skulle krossa Ormens huvud. Därmed krossade han Ondskans huvud. I Kolosserbrevet skriver Paulus:

”Han har förlåtit oss alla överträdelser och utplånat skuldebrevet som vittnade mot oss med sina krav. Det tog han bort genom att spika fast det på korset. Han avväpnade härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset.”
(Kol 2:13-15)

Jesus blev det slutgiltiga offret, Guds offerlamm. När Jesus dog för våra synder återupprättade han relationen med Gud. Detta skedde både bokstavligt och andligt. Jag berättade om det förhänge som skiljde ”det heliga” från ”det allra heligaste” i templet. Markusevangeliet berättar om vad som hände det ögonblick Jesus dog. Det står:  

”Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner. När officeren som stod framför honom såg att han gav upp andan på det sättet, sade han: ”Den mannen var verkligen Guds Son!” (Mark 15:38-39).

Det var först då de som dödat honom insåg vem han var: Guds son. Han som återupprättade relationen med Gud, så att vi nu kan leva i Guds närhet. Jesus sade:

”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Har ni lärt känna mig, ska ni också lära känna min Far. Nu känner ni honom och har sett honom.” (Joh 14:6-7).

Kommer du ihåg när jag berättade om att när vi står inför Guds härlighet förstår vi hur helig Gud är? Och Jesus säger ”nu känner ni honom och har sett honom.”

Jesus är den ende som kan medla mellan oss och Gud. Genom honom erbjuds vi ett evigt liv i gemenskap med Gud.

Bibeln berättar att Jesus återuppstod efter tre dagar. Han lever idag, och han vill att du tror på honom. Han vill att du tar emot den gåva han gett dig; han dog för dina synders förlåtelse. Du kan få en relation med Gud och evigt liv. Du kan erkänna att du handlat fel mot Gud, dina närmaste och dig själv.

Jesus vill att du personligen överlåter dig till honom. Att göra det är det bästa och viktigaste beslutet i hela ditt liv. I Jesu namn kan du be till Gud om syndernas förlåtelse. Gud och Jesus kommer in i ditt liv som en verklig förändringskraft, och du får hjälp att vända dig bort från dina synder. Du kan tacka för att du är förlåten!

Förlåtelsen är av nåd och inte av gärningar, men Jesus vill att vi ska omvända oss och leva ett liv i helighet med honom. Att lära känna Jesus är att lära känna Gud och hans helighet. Bekänn att Jesus är Herre. När du har gjort detta är du frälst (räddad), du är en kristen. Du är medlem i Guds familj och Gud är din Far. Du får en nära och personlig relation till Jesus och Gud. Det är därför vi brukar säga att kristen tro inte är en religion, utan en relation – med Gud. Vad händer sedan? I Johannesevangeliet säger Jesus:

”Men Hjälparen, den helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag sagt er.” (Joh 14:26).

Vem är Hjälparen? Det är den Helige Ande. Frank Mangs skrev i sin bok:

”Ett förkrossat hjärta är resultatet av den helige Andes dödsstöt åt en människas självliv.”

Det var det jag upplevde den där dagen.  

När vi mottar Jesus flyttar Guds helige Ande in i oss. Guds ande flyttar in i dig och mig. Hur ofattbart är inte det? Och det sker genom Jesus. Den helige Ande hjälper oss att leva i helgelse, det vill säga att ta avstånd från vår synd. Bibeln uppmanar oss till omvändelse, att ångra våra synder och att försöka sluta synda. Vi försöker att bli mer lika Jesus. Detta kan vi inte klara själva, utan det måste ske genom den helige Andes ledning. Detta kallas ”helgelse”. Att försöka leva på ett bättre sätt är lättare med hjälp av Guds ord och den helige Andes överbevisning om synd. Om Anden säger Jesus i Johannesevangeliet:

”Och när han kommer ska han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom.” (Joh 16:8)

När du blir kristen får du en ny identitet och en ny mening med livet. Du får evigt liv tillsammans med Jesus och Gud. Och du får ett nytt hopp att se fram emot, nämligen Jesu återkomst. I Hebreerbrevet står det om Jesus:

”Och han ska träda fram en andra gång, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom.” (Hebr 9:28)

Jesus ska komma tillbaka och ta emot de som tillhör honom. Jag avslutar med några ord ur Uppenbarelseboken om vad du kommer att uppleva då.

”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och jag hörde en stark röst från tronen: ”Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem. Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.” (Upp 21:1-4)

Det här är vårt eviga hopp, som också kan bli ditt. Ta emot Jesus i ditt liv.

Amen.

Herre, vi tackar dig för detta otroliga som du gjorde för oss, den här dagen när du dog för 2000 år sedan för våra synder. Tack, Herre, för att du visste om allt det vi skulle göra, och för att du gav din förlåtelse genom Jesus Kristus, din Son – trots att vi inte förtjänade det. Tack, Herre Jesus Kristus, för det du gjort för oss. Jag ber också för den som lyssnar och som hört det här budskapet idag – kanske för första gången. Tack, Herre, för att du älskar den här personen som hört ditt budskap om din kärlek och förlåtelse till alla människor. Tack för att de som hört på det här budskapet ska förstå hur mycket du älskar dem, och att du vill ge dem din förlåtelse, och att det de behöver göra är att tro på dig. Tack för att du är med dem varje dag, Herre Jesus.

I Jesu namn, amen.

Please follow and like us: