AbortLivsberättelserNyheterÖvriga vittnesbörd

Jag ångrar min abort

Här berättar en mor om sitt livs svåraste beslut: Att ta livet av sitt eget ofödda barn.

Författaren har valt att vara anonym.


Jag var ensam med två barn, hade ett bra arbete och levde i ett nytt förhållande som sakta började ta form. En dag förstod jag att jag var gravid. Jag sökte läkare för kontroll, men han sade att det inte fanns något liv i magen.

Men jag mådde pyton varje dag. Jag blev trött och sur på allt och alla. Återigen tog jag kontakt med läkaren som motvilligt undersökte mig igen.

Mycket riktigt var jag med barn, i vecka 10. Åh, detta är så smärtsamt att tänka på och skriva om…

”Så blev det morgon – och jag skulle mörda. Jag skulle ta bort ett liv som låg under mitt hjärta, ett liv som inte visste vad som skulle ske om någon timma.”

Jag berättade om graviditeten för min pojkvän.

– Ta bort det! krävde han. Vi skall inget barn ha. Gör abort! Du får välja mig eller det där fostret. Det är så litet att det inte kommer kännas något.

Men jag blev förtvivlad, arg och ledsen. Jag påpekade att det är ett liv. Hjärtat slår, barnet andas, sparkar och lever. Jag sade att jag kan inte göra abort, för då dödar jag.

Någon nära släkting höll med min pojkvän och tillade: ”Du kan ju inte bli ensam med tre barn!”

Nu kommer det tårar, detta är mycket tragiskt…

Beslutet

Jag var arg på allt och arg på Gud. Jag hade ju använt p-piller, men vad hade det hjälpt? Ingenting. Och min pojkvän syntes inte längre till. Han hade sagt sitt.

Jag kunde inte sova eller äta, men rökte i mängder. Jag hade ingen som tröstade mig i all denna sorg, ingen att tala med. Vad skulle jag göra? Men själviskheten talade och sade: ”Ta bort barnet, ta bort!”

Så ringde läkaren och meddelade att han hade satt upp mig på operationstid för en abort, för nu var jag i vecka 11,5 och gränsen för abort var 12 veckor. Han sade att jag fick betänketid till morgondagen.

Jag var en ljum kristen men visste ändå att abort var fel. Jag ringde en pastor för tröst.

– Gör du abort, sade han. Gud förlåter dig. Han ser till ditt hjärta och vet att du inte kan göra på annat sätt.

Morgonen efter ringde jag till läkaren och sade åt honom att sätta upp mig för operationstid. Jag sade att jag inte ville detta, men kände att det inte fanns någon annan utväg. Åh, vad jag grät, jag var helt förkrossad.

Upplevelsen av aborten

Så blev det morgon – och jag skulle mörda. Jag skulle ta bort ett liv som låg under mitt hjärta, ett liv som inte visste vad som skulle ske om någon timma. Ett liv som inte visste vad det skulle bli utsatt för. Åh, stackars du lilla liv, vilken smärta du fick genomlida…

Så kom jag in till mottagningen, in till väntrummet inför operation. Där satt fem patienter och väntade. De sade åt mig att inte vara så ledsen.

– Se på mig, sade en kvinna. Det är tredje gången för mig. Det går fort; du sover och när du vaknar upp är du befriad från ungen.

Jag skakade, hade frossa och var helt utlämnad. Jag ville rusa därifrån, men vart?

Så kom jag in i operationssalen.

– Sluta nu med ditt gråtande, uppmanade sjuksystern. Du är väl en vuxen kvinna och inte ett barn. Du får nu narkos och får sova. Vi väcker dig om en stund.

Jag stirrade upp i taket och bad Gud och fostret om förlåtelse. ”Förlåt mig!”, sade jag högt. Jag hann tänka att jag inte var riktigt helt klok, att jag var helt nollställd. Vilken smärta det var i mitt hjärta! Men sjuksystern sade att jag inte behövde be om förlåtelse.

– Det känns inget för vi suger ut det fort, sade hon. Sov nu, och koppla av!

Vad har jag gjort?

– Vakna nu! uppmanade läkaren. Nu är det färdigt. Du får en lugnande tablett och blir sjukskriven. Glöm nu detta och se framåt!

Jag gick ut ur rummet och ut i solen. Jag var helt orkeslös, tom och förkrossad av smärta.

Tankarna snurrade. Vad har jag gjort? Hur kunde jag? Jag tänkte att det finns nog ingen förlåtelse för mig. Jag bad förtvivlat: ”Gud, min Gud! Har du glömt bort mig?”. Men inom mig hörde jag en röst, som skrattade åt mig. ”Ser du hur dum du är! En dålig, dålig kvinna.”

När jag kom hem mötte jag min pojkvän.

– Såja, sade han. Det går fler tåg senare i livet. Det är ju inget fel i att göra abort.

– Ut, ut! svarade jag honom.

Jag försökte sova, men det gick inte. Tankarna virvlade runt och anklagade mig utan uppehåll. Vilken ångest! Jag ropade till Gud, och bad bönen Gud som haver barnen kär. Jag bad om förlåtelse.

Hur jag ser på aborten idag

Den natten lovade jag Jesus Kristus att jag skulle göra allt för att förhindra aborter genom att berätta om min abort och min upplevelse. Efter sorgenätter och dagar blev jag fri och förlåten. Jag fick ro i mina tankar och i min själ. Jag upplevde Guds helande kraft flöda genom mig.

Den själviska kvinnan säger: ”Det är min kropp som jag bestämmer över.” Också väljer hon att göra abort, både en och flera gånger. Andra kvinnor väljer abort som sista utväg, när allt ser stängt och hopplöst ut.

Men vem förstår och tänker på smärtan det aborterade fostret, som försöker komma undan, känner och upplever? Men det får vi aldrig veta veta något om, för då har ingreppet redan utförts. Ingen kan veta hur fostret känner. Ingen – utom Gud.

Jag fick veta att det var en flicka, som jag gav namnet Ruth, vilket är mitt mellannamn. Jesus har sagt att hon sitter i hans famn och är trygg. En solstråle är Ruth.

Av en mor

Statistik om aborter

  • Var fjärde graviditet avslutas med abort.
  • 150 000 graviditeter avbryts varje dag.
  • 56 miljoner aborter utförs varje år världen över.
  • Källa: WHO / The Lancet
Se också
Close
Back to top button