BibelstudiumNyheterPredikan

Guds mångfaldiga visdom

Bibelns tre visdomsböcker Ordspråksboken, Predikaren och Job presenterar en komplex bild av Gud som kan verka motsägande, men som till slut hjälper oss att hantera livets motgångar med en styrkt tro på Gud.

För att lyssna, klicka här.


Ibland försöker man supa in naturens detaljer under en promenad. Man ser på det lilla; på blommorna, bladen och gräset. Men så kommer ett flygplan förbi i en rasande fart. Det tar in avstånd på ett sätt man som fotgängare inte har möjlighet att göra.

Idag vill jag förmedla något som berört mig i flera år. Men vi kommer inte stanna för att titta på blommorna, utan flyga i flygplanet. Vi ska försöka täcka ett ganska stort bibliskt landskap så att du, nästa gång du läser i Guds ord, ska kunna se var i det stora sammanhanget du befinner dig.

Vi börjar i Ordspråksboken.

ORDSPRÅKSBOKEN


”Genom visheten har Herren
lagt jordens grund,
med förstånd har han
berett himlen.
Genom hans kunskap
bröt djupets vattenmassor fram
och molnen droppade av fukt.”
(Ordspråksboken 3:19-20).

Det finns mycket visdomslitteratur att läsa i Bibeln. Inte minst finner du visdomen i Psaltaren och Höga Visan. Även vissa av profeterna använder visdom som huvudgenre för att förmedla kunskap. Du finner den också hos Jesus, och Jakobs brev brukar ibland kallas Nya testamentets visdomsbok. Men Ordspråksboken är, tillsammans med Predikaren och Job, de bibelböcker som brukar kallas visdomslitteraturen.

Versen vi läste säger att Herren lagt jordens grund genom visheten. Det betyder att när Gud skapade världen och formade alltet, när allt som existerar gick ut från hans händer, gjorde han det inte av en slump. Nej, versen säger att han gjorde det med visdom. Det säger oss att i tillvarons grund, finns visdom att hämta. Skapelsen är uppbyggd med visdomen som en gyllene tråd som går genom hela tillvaron. Från minsta atom, tanke och företeelse, från det konkreta till det abstrakta, går en visdomstråd från Gud – i allt som existerar. För att vi ska förstå detta måste vi tränga in i något av vad Gud är.

Att leva med vishet

Jag fascineras av så många olika slags människor. Jag beundrar hur en författare kan formulera en mening. Jag imponeras av hur föräldrar fostrar sina barn till att växa upp och bli människor som älskar livet. Jag jobbar tillsammans med hantverkare, men skäms för att kalla mig själv för hantverkare. I jämförelse med vad mästarna skapar, är jag absolut ingenting. De betraktar sig själva som enkla människor, men jag blir fascinerad över vad de skapar.

Foto: Edward Howell.

”Ordspråksboken försöker lära oss om visdom, fast i överförd betydelse: Hur ska du leva ditt liv med visdom?”

När visdom presenteras i Gamla testamentet används det hebreiska ordet kochma, som på Nya Testamentets grekiska kallas sofía. De första gångerna visdom nämns i Bibeln, handlar det mest om fingerfärdighet eller hantverkarkunskap. Det talas om att de som byggde tabernaklet hade fått visdom ifrån Gud till att utföra alla slags hantverk. När kochma används är det ofta i kontexten av kunskap, erfarenhet och talang, som när en person har jobbat med någonting i så många år att det sitter i fingrarna.

För många år sedan var jag med en grupp på besök i ett världsberömt glasblåseri i Venedig. En man förde ett glas in och ut ur elden samtidigt som han drog i det med en kniptång. Först förstod jag inte varför han gjorde som han gjorde. Men plötsligt – och för mig framstod det som ren magi – hade glaset formats till en häst. Det var magiskt! Det är detta Bibeln kallar för kochma, att veta hur någonting ska göras. Det är visdom att veta att även om det man gör just nu verkar motsägelsefullt, kommer slutresultatet bli genialt. Genom ett långt liv, erfarenhet, talang och kunskap har man lärt sig hantera någonting.

Ordspråksboken försöker lära oss om visdom, fast i överförd betydelse: Hur ska du leva ditt liv med visdom? Hur ska du hantera livet med samma kunskap, erfarenhet och talang som en fingerfärdig hantverkare hanterar sitt glas eller lera?

Vänj den unge vid den väg han ska vandra

Ordspråksboken har visdom som huvudgenre och ordspråk som undergenre. Vi känner till ordspråken som säger ”gör X, så händer Y” eller ”gör inte A, för då händer B”. Men Ordspråksboken består inte bara av den typen av ordspråk. Den försöker också förklara visdomens karaktär. Vi kan ta ett exempel:

”Den som vårdar ett fikonträd
får äta dess frukt,
den som sköter om sin herre
blir ärad.
Som vattnet speglar ansiktet,
så speglar hjärtat människan.
Dödsriket och avgrunden
blir aldrig mätta,
inte heller människans ögon.
Silvret prövas i degeln
och guldet i ugnen,
och mannen genom sitt rykte.”
(Ordspråksboken 27:18-21).

De här ordspråken är lätta att komma ihåg, och vissa av dem känner du helt säkert igen. Tanken är att vi ska gå runt och tänka på de här orden i vardagen. Vi läser också:

”Stenen är tung och sanden en börda,men dårens vrede är tyngre än båda.”
(Ordspråksboken 27:3).

Om du tolkar det här bokstavligt missar du poängen. Vi har nog alla burit en sten eller en sandsäck. Hur som helst vet vi att det är tungt. Men hur står dårens vrede i förhållande till det här? Intuitivt förstår vi att det handlar om en överförd betydelse. Precis som poeter i alla tider använder författaren metaforer. De ska inte tolkas bokstav för bokstav, utan som en tanke eller en idé. Vi läser också i 22:a kapitlet:

”Lön för ödmjukhet
och vördnad för Herren
är rikedom, ära och liv.
Törnen och snaror
finns på den falskes väg,
den som vill bevara sitt liv
håller sig borta från dem.
Vänj den unge
vid den väg han ska vandra,
så viker han inte av från den
när han blir gammal.
Den rike råder över de fattiga,
den som lånar
blir långivarens slav.”
(Ordspråksboken 22:4-7).

När vi läser den här texten tror jag att de flesta av oss tänker att det stämmer. Alla kristna föräldrar som har uppfostrat ett barn känner till ordspråket ”vänj den unge vid den väg han ska vandra, så viker han inte av från den när han blir gammal”. Det låter som en väldigt bra regel, och den är sann. Men det är fortfarande ett ordspråk, och ordspråk är inte det samma som löften. Det kan nästan låta hädiskt när jag säger det – men ordspråk är inte löften. Ordspråk är ordspråk. Fundera över de här frågorna:

  • Finns det ödmjuka människor som är fattiga?
  • Finns det ödmjuka människor som inte äras?
  • Finns det människor som vördar Herren, men ändå får ett kort liv?
  • Finns det barn som vants vid den korrekta vägen, men ändå vikit av från den när han eller hon blivit gammal?

Ja, det finns det.

Bibelns ordspråk är inte löften, utan mer livets grundregler. Här finner du grundtanken, livets mönster. Det borde fungera på det här sättet, och det skulle göra det –om det inte vore för alla rivsår och hål i tillvarons väv. För det är någonting som inte stämmer.

Någonting är förstört.

Det är som när lärarinnan säger åt barnen att de ska äta upp sina grönsaker och klä på sig när det är kallt ute, för annars blir de sjuka. Men så kommer ett barn tillbaka efter någon månad och säger: ”Jag blev sjuk i alla fall!” Lärarinnan hade inte fel – men det finns undantag.

Ordspråksboken försöker berätta om livets grundregler. Men när vi växer upp litegrann börjar vi tänka att något saknas. Det Ordspråksboken säger är sant, för det är Guds ord. Men bokens budskap är inte hela sanningen. Därför ska vi flyga vidare.

PREDIKAREN


Vi går till den andra boken som presenterar visdom. Om Ordspråksboken är den engagerade läraren som vill att vi ska förstå livets grundregler, är Predikaren mycket mer skeptisk. Han är en funderare, som en tonåring som kommer till mamma och pappa och säger: ”Det ni sa till mig stämmer inte”. Predikaren ifrågasätter alla enkla påståenden. Han säger:

”Sedan vände jag mig för att betrakta vishet och dumhet och dårskap – för vad kan den göra som kommer efter kungen? Bara det som redan är gjort!” (Predikaren 2:12).

När Predikaren talar om ”kungen”, talar han om sig själv, för författaren är kung Salomo. Han är en rik kung som har provat allt mellan himmel och jord. Han har provat allt som skulle ge honom glädje, ge livet mening och fylla det med innehåll. Han försökte göra allt, allt, allt. Han säger oss att vi gott kan försöka göra allt detta han redan försökt – men det kommer inte att lösa något. Men så säger han:

”Då insåg jag att visheten är bättre än dårskapen, liksom ljuset är bättre än mörkret. Den vise har ögon i sitt huvud, medan dåren vandrar i mörker.” (Predikaren 2:13-14).

Så långt överensstämmer det med Ordspråksboken: Om du gör gott, går det bra, om du gör det onda, går det dåligt. Men så fortsätter han:

”Men jag märkte att samma öde drabbar dem båda. Då sade jag i mitt hjärta:
Det som drabbar dåren ska drabba mig också.
Vad har jag då för nytta av all min vishet?
Och jag sade i mitt hjärta: Också det är förgängligt.”
(Predikaren 2:14-15).

Predikaren hade märkt att samma saker händer med dåren såväl som den vise. Han börjar bli skeptisk.

Är Predikaren i konflikt med Ordspråksboken?

”Då blev jag förtvivlad i mitt hjärta över all den möda som jag gjort mig under solen. För om en människa har arbetat med vishet och kunskap och skicklighet, så måste hon ändå lämna sin del åt någon annan som inte lagt ner någon möda på det. Också det är förgängligt och ett stort elände. Vad får då människan för all sin möda och sitt hjärtas strävan som hon har under solen? Alla hennes dagar är ju ett lidande, hennes arbete är bara bekymmer. Inte ens om natten får hennes hjärta ro. Också det är förgängligt.” (Predikaren 2:20-23).

”Det verkar som om det finns en struktur, men när han försöker fånga visdomens rot flyr den undan, och han vet inte var han ska finna den.”

Predikarens författare presenteras, som sagt, som kung Salomo. Det intressanta är att Salomo står som författare av största delen av Ordspråksbokens också. Det verkar alltså som om Salomo är i strid med sig själv! I Ordspråksboken har han presenterat det hela väldigt enkelt, klart och tydligt. Budskapet är: ”Tro på Gud, frukta Herren, fly det onda, håll dig till det goda, lev rättfärdigt – så kommer rikedom, ära, kunskap och respekt att komma till dig.”

Men när han skriver Predikaren säger han: ”Det är inte så enkelt”.

Om vi är ärliga med oss själva, och med Skriften, tror jag att vi alla håller med om att det inte är så enkelt. Det är inte så enkelt att om man sätter in en krona ”godhet” kommer det ut tio kronor ”framgång”. Av någon anledning är det inte så det fungerar. Varför? Gud har ju skapat världen med visdom. Borde det inte vara så att om man sätter in lite godhet i tillvarons automat kommer det ut ära, lycka och rikedom i andra änden? Är inte Gud god? Predikaren drivs till förtvivlan och säger att livet är förgängligt:

”Förgängligt, förgängligt!
säger Predikaren.
Förgängligt, förgängligt!
Allt är förgängligt.”
(Predikaren 1:2).

I andra översättningaranvänds andra ord än ”förgängligt”, såsom ”fåfängligt” eller ”tomhet”. Det hebreiska ordet är hebel, som betyder ”andedräkt” eller ”ånga”. När man ser på rök, så verkar den ha en struktur, men så fort man försöker fånga den, är den försvunnen. Den är ingenting. Det är det Predikaren försöker komma fram till. Det verkar som om det finns en struktur, men när han försöker fånga visdomens rot flyr den undan, och han vet inte var han ska finna den.

Predikaren griper tag i det som teologerna kallar för teodicéproblemet. Problemet ställer frågan: ”Hur kan det finnas en god Gud när det är så mycket ondska i världen?”. Predikaren drar inte slutsatsen att det inte finns någon Gud, men han kan inte svara på ondskans problem. Han vet inte varför det går dåren som den vise. Han får bara försöka leva så gott han kan och göra det bästa av dagarna genom att äta, dricka och vara glad. Han vet inte vad som händer imorgon. ”Fånga dagen” är hans inställning, att ta vara på den tid man har. Det är också visdom! Ordspråksboken är sann – och likaså är Predikaren.

Men det är fortfarande inte hela sanningen.

JOB


Vi flyger vidare till Jobs bok. I första kapitlet står:

”I landet Us levde en man som hette Job. Han var en from och rättsinnig man som fruktade Gud och undvek det onda.” (Job 1:1).

Är det något jag har lärt mig från att ha läst Ordspråksboken (som för övrigt har 31 kapitel så att den passar bra att läsa igenom på en månad) är att det ska gå bra för fromma män, gudfruktiga människor och rättsinniga kvinnor. Det ska gå bra för dem som undviker det onda. Efter att ha läst första versen om Job förväntar jag mig att det ska gå bra för honom.

Och det har det gjort.

Han har barn, rikedom, respekt och ära. Han räknas som en vis man, en av ledarna. Och det är inte märkligt. Han sträcker sig så långt för att göra det som är rätt, att om han så bara misstänker att något av hans barn har sagt något ont om Gud, offrar han ett offer för dem. Precis som man förväntar sig går det bra för Job. Men så sker något i himlen – och på jorden.

Och helt plötsligt förlorar Job allt.

Allt.

Allting försvinner under hans fötter. Och inte nog med det – lite senare drabbas han av en förfärlig sjukdom som håller på att förstöra hans liv. Han dör inte, men han blir till ingenting. Han sitter i ruinerna av det som en gång var hans liv.

Vems är felet?

Jag tror att Job är en historisk bok. I mina ögon finns ingen anledning att misstänka att det här bara skulle vara en författares litterära grepp. Jag tror att det har funnits en person som hette Job. Men samtidigt ser jag att det här, om än extremt, är en människas erfarenhet som också är din och min.

Vi har också varit med om att saker och ting har gått väldigt bra och att det har verkat som om vi är på rätt spår. Men helt plötsligt har allting havererat. Helt plötsligt har omständigheter dykt upp, som har gjort att allting har fallit. Av det du en gång trodde var ditt hem, din tillvaro och ditt liv finns det bara kvar ruiner.

”Vi glömmer att tränga in i Guds hjärta för att lära oss om vem Gud är.”

Vi möter Job i en situation där han sitter i aska och har stora bölder på kroppen. Hans barn är borta, och hans fru ber honom förbanna Gud. Hans vänner sitter och gråter. Job och hans vänner funderar, filosoferar och diskuterar vad det är som hänt.

Vi kommer inte att gå in på hela texten, men jag uppmanar dig att läsa Jobs bok. Då kommer du se att vännerna Elifas, Bildad och Sofar samtalar med Job. Man skulle kunna säga att vännerna kommer med Ordspråksbokens lära. De beskyller Job för att ha gjort någonting fel. De tror att han har syndat. De menar att han inte ska kalla sig rättfärdig, och att han måste omvända sig – för då kommer Gud i sin nåd att belöna honom.

Än idag finns många kristna som har den här attityden. Man menar att om något gått fel i någons liv måste den människan ha syndat. De menar att fattigdom beror på brist på tro. De menar att sjukdom beror på synd. De menar att depression beror på besättelse. Och sedan kommer de med sådant de tror ska lösa situationen.

Men man gör ofta samma fel som Jobs vänner, för glömde att vända sig till Gud. Vi glömmer att tränga in i Guds hjärta för att lära oss om vem Gud är.

De tre vännerna (som senare blir fyra)diskuterar fram och tillbaka. Men Job tänker mer från Predikarens perspektiv. Han säger att han inte vet varför detta har hänt, och om Gud vill förklara får han göra det.

Job har inte förlorat tron på Gud – men han förstår inte, och precis som Predikaren är han frustrerad. Predikaren skrev: ”då blev jag förtvivlad”. Allt är tomhet. Han började ifrågasätta varför han gjort sig all möda under solen. Varför hade han hållit sina händer rena, om Gud i himmelen inte har tänkt se det eller göra något med det? Han ligger i gränslandet till att anklaga Gud, men faller istället i någon slags fatalism och säger ungefär ”det får vara som det är, då.”

”Men Gud flyttar perspektivet ifrån att vi ska ha förklaringen på allting. Gud säger att han håller allt, in till minsta blomma, i sin hand.”

Det är många som fallit i gropen och börjat döma. Man säger: ”Här är någonting som är fel”. Man tror att det finns en regelbundenhet, där man menar att om någon inte fått bönesvar, är det för att de bett på fel sätt. Visst, det kan vara så. För Bibeln säger:

”För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas.” (Lukasevangeliet 11:10).

Men hur många gånger har du bett utan att få?
Hur många gånger har du sökt utan att finna?
Hur många gånger har du bultat utan att dörren har öppnats?
Hur många gånger har du frågat: ”Varför, Gud? Varför öppnas inte dörren?”

Det enkla svaret är att det måste vara något problem hos mig eller hos Gud. Hädaren säger att Gud inte har tänkt igenom saken ordentligt. Den som har lite mer självinsikt säger att han har för lite tro. Det kan gott hända att det handlar om ens tro eller motiv. Jakob talade om det, han sade:

”Ni ber men får inget, därför att ni ber illa – för att slösa bort det på era njutningar.”
(Jakobs brev 4:3).

Men det handlar om något mer än det.

Han som håller allt i sin hand

När vi kommer till Jobs 31:a kapitel har vännerna haft sin diskussion. Och där står det i sista versen:

”Slut på Jobs tal.” (Job 31:40).

Det är väl bra, ändå! Nu har han kommit till sitt förstånds ände. Nu är det slut på Jobs tal. Vi har några kapitel från Elihus tal som vi inte tar med här. Men nu börjar visdomen ifrån Gud att tala. I min Bibel står det som rubrik för 38:e kapitlet:

”Herren svarar Job”.

Men det är inte helt sant – för Herren svarar inte Job. Gud svarar inte på någon av Jobs frågor.

För Gud har inte ansvar att förklara alla sina beslut.

Så här säger Herren i Jobs bok: Gud är den som får hindarna att föda på marken. Han är den som satt en gräns för havet. Han är den som för fram stjärnorna, den som spänner Orions bälte. Ska Job – ska jag – kräva av Gud att han måste förklara sig? Gud, som håller sjö- och landmonstren Leviatan och Behemot, kaosets härskare, i sitt grepp…

Det är denne Gud som Job ropar till och kräver att han måste förklara sig.

Men Gud flyttar perspektivet ifrån att vi ska ha förklaringen på allting. Gud säger att han håller allt, in till minsta blomma, i sin hand.

Kan du inte lita på den som håller allt detta i sin hand?

Kan du lära dig att lita på Honom som för både Lilla och Stora Björn över himlavalvet? Som får blommorna att knoppas och atomerna att röra sig? Kan du lita på honom som upprätthåller allt genom sitt allmaktsord?

Det är frågan som finns mellan raderna.

Job och hans vänner vill att Gud ska följa en logik. Men Gud svarar att det är alldeles för stort för dem att förstå. Job svarar:

”Förut hade jag bara hört talas om dig,
men nu har jag sett dig med egna ögon.” (Job 42:5).

Här får du ett nytt perspektiv på visdomen.

Det handlar inte bara om Ordspråksbokens enkelhet eller Predikarens cyniskhet. Det handlar om att få se vem Gud är. Att få komma nära Gud och in i hans gemenskap. Det handlar om att få lita på Honom som har skapat världen! Att få vila i tryggheten att Gud har allt i sin hand. Gud älskar dig, och han undrar om du vågar tro på honom. Vågar du lita på Gud?

HUR VI FÅR SE GUD


Efter att Gud hade talat, sade Job: ”nu har jag sett dig med egna ögon”, och det gjorde att han slog sig till ro. Men jag har inte haft Jobs uppenbarelse. Jag har inte hört Gud tala ifrån stormvinden. Hur kan jag få se Gud? Vi går till Johannes evangelium. Evangeliet inleds med berättelsen om Ordet som skapat allt. Det står:

”Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till.”(Johannesevangeliet 1:3).

”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern.
Och han var full av nåd och sanning.” (Johannesevangeliet 1:14).

”När Gud ska uppenbara vem han är gör han det med två utsträckta armar.”

Det eviga Ordet blev kött. Det föddes som en människa i Jesus Kristus. Han är det eviga Ordet, och han bodde ibland oss.

Och så står det: ”vi såg hans härlighet.”

Tänker Johannes på när han var tillsammans med de två andra lärjungarna på berget, och fick se Jesu härlighet uppenbarad?

Tänker han på de människor som följde Jesus, som såg honom göra mirakel, förkunna riket, tala om vem han var och dö på ett kors?

Talar han om alla de människor som i sin Ande berördes av budskapet om himmelens Gud som offrar sig själv?

Talar han om Fadern, som utgav sin enfödde Son för att var och en som tror, litar och förtröstar på honom, som ger sin allians och trohet till honom, ska ha evigt liv?

Ja, det gör han.

Prisad vare Gud! Vi såg hans härlighet. Det vi har fått se och höra är evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son. Jesus Kristus är Guds uppenbarelse. Det står:

”Ingen har någonsin sett Gud.
Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn,
han har gjort honom känd.” (Johannesevangeliet 1:18)

Sonen har gjort Fadern känd. Han har gjort sig själv känd, och han har gjort Anden känd. Den treenige Guden uppenbarades för oss då Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss.

”Varje dag jag får se upp till honom som hängde på ett kors, upplever jag storheten i Guds visdom – den visdom som blev synlig när Gud startade den superrevolution som vände upp och ned på hela världen.”

Det är nu vi kan flytta oss från den nivå som handlar om att jag stoppar in pengar i Gudsfruktans-maskinen för att få ut rikedom i andra änden. Många kristna rör sig på den nivån. De tänker att de ska gå på gudstjänster för att Gud ska tycka om dem.

Också har vi de som är skeptiska, som säger ”Gud har kanske någon plan, men jag har inte fått se någonting.” Men det är också en falsk syn som blir en deism, eller teism, där man menar att Gud finns, men är långt borta. Predikaren talar om livet under solen. Gud är som solen – långt, långt borta, och vi blir brända av den. Men den är inte till nytta för oss.

Men vi behöver få se vem Gud är. Vi behöver uppleva vem han är, han som älskar oss så högt att han gav sin enfödde Son. Det är det som är så revolutionerande!

Efter upplevelsen på pingstdagen gick evangelisterna ut och berättade för människor att Gud Fadern sände sin Son till jorden för att han skulle dö för våra synder. Det var för att vi skulle komma in i ett personligt förhållande till Gud – ett trofasthetsförhållande som bygger på hans trofasthet emot oss. Hans Ande flyttar in i oss och förvandlar våra liv i grunden, så att vi kan bli bevarade till vår frälsning. Tänk så fantastiskt!

Guds uppenbarelse i Jesus

När Gud ska uppenbara vem han är – när han ska visa sin makt, kraft, visdom och storhet – gör han det inte genom att trampa på fiender. Han gör det inte över nedhuggna lik eller med ett blodigt svärd i handen.

När Gud ska uppenbara vem han är gör han det med två utsträckta armar.

Han ropar:

”Far, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.” (Lukasevangeliet 23:34)

”Det är fullbordat.” (Johannesevangeliet 19:30)

Och fullbordat är det inte när han svingar sitt svärd över fallna fiender.

Det är fullbordat när han ger sitt liv för de fiender han älskar.

Det är du och jag.

Det är visdomen i evangeliet: Att Gud Fadern är så annorlunda! Guds Son säger ”ja” till Faderns kallelse, och Den helige Ande blir utsänd i världen för att dra människor in i den fålla han kallar ”de utvaldas församling.” De utvalda är alla de som lyssnar till kallelsen. De får bli en del av det nya folket. I Johannesevangeliets säger Jesus, när han ber till Fadern:

”Men jag ber inte bara för dem, utan också för dem som kommer att tro på mig genom deras ord. Jag ber att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du gett mig har jag gett till dem, för att de ska vara ett liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem så som du har älskat mig.” (Johannesevangeliet 17:20-23)

Sonen säger till Fadern: ”den härlighet som du gett mig har jag gett till dem.” Sonen har gett vidare budskapet, alltså evangeliet, och förhållandet till Gud Fadern – till församlingen. Församlingen ska i sin tur visa den här världen vem Fadern är, och vad hans kärlek och visdom är.

Faderns visdom är så mycket, mycket högre än vad vi någonsin hade kunnat tro. Faderns visdom lär oss vad Guds kärlek är när han hänger på korset. Tanken är att kärleken ska förändra oss så i grunden, att vi får en Job-upplevelse och kan säga: ”Nu har jag sett dig.”

Genom den dårskap vi förkunnar

När jag läste Bibeln hörde jag ryktet om Gud, men det blev inte levande. Men så såg jag Jesus – han, som hängde på ett kors för mina synder.

Jag såg honom som ropade ut: ”Jag törstar!”

Och det förändrade mig.

”Det här är visdomen som Gud har lagt ned i grunden: Gud har älskat världen så mycket att han gav sin enfödde Son.”

Jag är uppvuxen här i församlingen. Jag har suttit i den här lokalen och lyssnat på fler predikningar än jag kan räkna ut. Jag fick min första Bibel när jag började i första klass och har läst den sedan dess.

Jag tror jag var sex år gammal när jag böjde mina knän och sade: ”Jesus, fräls mig, för jag har syndat.”
Jag var tolv år när jag blev döpt.

Det är steg jag aldrig har ångrat, därför att varje dag jag får se upp till honom som hängde på ett kors, upplever jag storheten i Guds visdom – den visdom som blev synlig när Gud startade den superrevolution som vände upp och ned på hela världen.

Det är en revolution som djävulen på olika sätt försöker få makt över. Men inte ens dödsrikets portar har fått makt över Guds församling. I första Korintierbrevet säger aposteln Paulus:

”När världen inte genom sin visdom lärde känna Gud i hans vishet,
beslöt Gud att genom den dårskap vi förkunnar frälsa dem som tror.
Judarna begär tecken och grekerna söker vishet,”
(1 Korintierbrevet 1:21-22)

Världens visaste tycker att det är så kontraintuitivt att en man som dör på ett kors skulle kunna vara Herre! De tycker att det är totalt nonsens!

Jag har pratat med så många muslimer som frågar ”men varför skulle Gud tillåta att hans profet dog på ett kors? Det är ju en dom!” Man tänker att Gud aldrig skulle tillåta något sådant. Jag har pratat med judar som sagt detsamma. Man säger att en helig profet ska upphöjas till värdighet och inte förnedras. Men aposteln Paulus fortsätter:

”…men vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.” (1 Korintierbrevet 1:23-25).

Genom den dårskap Gud låter predika får vi tränga in i Guds visdom; in i den tråd som Gud har i tillvarons väv. Det här är visdomen som Gud har lagt ned i grunden: Gud har älskat världen så mycket att han gav sin enfödde Son.

Guds nåd är nog

Det sätter saker och ting i perspektiv. Vi går till andra Korintierbrevet där Paulus talar om sin kallelse som apostel. Han säger att han fått väldiga uppenbarelser, men att han också fått en tagg i köttet; ”en ängel från Satan” (2 Korintierbrevet 12:7). Märkligt. Han använder just det ord som Job talade om, Satan. Han säger inte Djävulen, utan Satan –Åklagaren. Han skriver:

”…en ängel från Satan som ska slå mig så att jag inte förhäver mig.
Tre gånger har jag bett Herren att den ska lämna mig,”
(2 Korintierbrevet 12:7)

Om en rättfärdig, gudfruktig och troende man ber till Herren ska han ju få svar! Det vet vi ju. Det är ju regeln – eller hur?  Han ber tre gånger om att Satans ängel ska lämna honom. Men så läser vi vidare:

”…men han svarade mig:
”Min nåd är nog för dig, för min kraft fullkomnas i svaghet.”
(2 Korintierbrevet 12:9)

”Och den här väldiga mångfalden i visheten skulle göras känd genom församlingen!”

Det är här Paulus får avkläda sig allt som är styrka hos honom själv, och säga ”Guds nåd är nog för mig.” Det är Guds nåd som kommer bära honom genom den här tiden och in i evigheten. Det spelar ingen roll om han är frisk eller inte. Det spelar ingen roll om det kommer en Satans ängel och slår honom i ansiktet eller inte. Det som kommer bära honom är inte pengar, rikedom, ära eller makt. Det som kommer bära är Guds nåd.

Om jag får avklä mig allt, allt, allt annat jag byggt mitt liv på, är det nog. Mer än nog! Jag hörde en gammal man säga:

– En sak som är positiv med att bli gammal, sjuk och att kroppen bryts ned, är att jag inte längre kan ljuga.

Vad menade han? Han förklarade:

– Jo, jag kan inte ljuga längre, därför att min kropp visar den svaghet jag alltid burit på. Förut såg jag stark ut, men nu vet alla att det inte finns någon styrka hos mig, och det har det faktiskt aldrig gjort.

Nu har det uppenbarats att det bara är Guds nåd som bär igenom alla tider. Det är bara nåden som ska förflytta mig in i evigheten. Det är Guds visdom! Om du får uppleva nåden att få rikedom, eller nåden att få avklä dig din rikedom, så är det nåd ifrån Gud. Om du får uppleva nåden av att få ha syskon omkring dig som prisar Gud, är det nåd från Gud. Men om du får uppleva att allt detta kläs av dig, för att du ska få se vad det är du håller fast vid– eller blir fasthållen av – är det också nåd ifrån Gud.

Församlingens kallelse

Vi kan inte tala om Guds visdom utan att läsa ur Efesierbrevet, och därför ska vi avsluta med det. Paulus skriver:

”Jag, den allra minste av alla heliga, har fått denna nåd att predika evangeliet om Kristi ofattbara rikedom för hedningarna och att upplysa alla om planen med den hemlighet som från evighet har varit dold i Gud, alltings Skapare. Nu skulle Guds vishet i sin väldiga mångfald göras känd genom församlingen för härskarna och makterna i den himmelska världen. Detta var det eviga beslut som han förverkligade i Kristus Jesus, vår Herre. I honom och genom tron på honom kan vi frimodigt och tryggt komma till Gud.”
(Efesierbrevet 3:8-12).

Även om vi flugit väldigt snabbt idag hoppas jag att du har sett att visdomen har en väldig mångfald.

Nu går vi in för landning.

Vi går ur flygplanet, tar en tur i skogen och ser på blommorna. Gör det när du kan: Läs igenom visdomslitteraturen och se vilka detaljer, vilken väldig mångfald det är i Guds visdom!

Och den här väldiga mångfalden i visheten skulle göras känd genom församlingen!

Det är så kontraintuitivt! För jag hade nog skickat några änglar istället. Jag hade skickat någon ordentlig, stark och mäktig människa. Inte de här fattiga, eländiga, brutna och förstörda individerna, gjorda av stoft…

Men Gud satte inte den kommande världen under änglar. Han satte den under människor! Han satte den under människosonen Jesus Kristus och det nya folket som han skapar! Som det står: ”…genom församlingen för härskarna och makterna i den himmelska världen.”

När Gud skulle demonstrera sin visdom valde han – av någon anledning som bara han själv känner – att göra det genom dig och mig.

Det är en oändlig, oändlig nåd.

Vi får vända oss till Gud i tacksamhet, tro och full förtröstan och säga: ”Herre, du håller allt i din hand. Du håller också mig i din hand. Jag ber dig att bevara oss. Herre, hjälp oss. Vi vet att vi förmår allt i dig som ger oss kraft. Om det är dagar med svaghet, sorg och elände, eller om det är dagar med seger, väckelse och framgång – Herre, allt förmår vi i dig som ger oss kraft.”

I Jesu namn, amen.

Jag tackar dig Fader, i Jesu Kristi namn. Jag tackar dig för mina syskon här. Jag tackar dig för Maranataförsamlingen. Vi beder och lägger fram oss själva, med allt vi är och har, inför Dig, du som är all visdoms källa – du som grundlade jorden med visdom, Herre. Din vishet övergår vårt förstånd, men vi får vila i tillit till dig, Herre, du som har gjort allt efter din plan, vilja och tanke, Herre. Lär oss att känna dig bättre, lär oss att lita mer på dig. Lär oss att leva helt och fullt för dig. Jag beder dig Herre, i Jesu Kristi namn, att du vill uppenbara mer av din kärlek, din uppoffrande kärlek, för oss. Lär oss, Herre, att ge oss själva för varandra, att leva för varandra. Att tala och vittna om dig, Herre Jesus, i alla livets situationer. I Jesu Kristi namn, amen.

Paulus Eliasson

Paulus har hand om Bibelfrågan på Jesaja53. Flera av hans predikningar och artiklar finns publicerade här. Paulus har undervisat ur Bibeln i över 20 år. Han arbetar i en församling i Norge och missionerar i Rumänien. Besök gärna Paulus blogg Vandrerhjemmet.
Back to top button