NyheterVittnesbörd

Konrad: Jag önskar att mitt hjärta brann av kärlek till Gud och människor!

Jag var specialutbildad elitsoldat och reservofficer inom Fallskärmsjägarna. Jag var högt utbildad och kunde många språk. Jag var vältränad, respekterad och omtyckt, hade massor med vänner och god ekonomi. Jag var allt, hade allt och mitt liv var en framgångssaga. Ändå var jag oerhört olycklig, ensam, vilsen, tom och sorgsen. Det här är min berättelse.


Jag heter Konrad Nyström och jag föddes 1971 i Umeå men är uppvuxen i Byske i Västerbotten. Jag växte upp i en varmt kristen familj där både mor- och farföräldrar var djupt troende och medlemmar i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS), så också mina föräldrar. Jag är näst äldst i en skara på fem syskon, och på 80-talet hade jag en barnatro på både Gud och Jesus och bekände mig som kristen, om än inte så väldigt öppet.

När jag tänker tillbaka på mitt barndomshem på 80-talet så var det ett varmt kristet hem. Det var fullt av glädje, inspiration och engagemang från min far, en obotlig eldsjäl och optimist. Hemmet fylldes också av min mammas gudsfruktan, tålamod och moderliga kärlek. Vårt hem var fullt av liv och många livliga diskussioner, för alla vi barn var ivriga och engagerade i det vi tog oss för.

”Vinterutbildning på besök hos de finska fallskärmsjägarna.”

”Jag är inte svag”

I skolan var jag duktig, en av de främsta genom grundskolan, gymnasiet och universitet. Jag hade lätt för att lära och var i alla fall någorlunda ambitiös, även om jag pluggade mindre än vad många trodde.

Men jag led av något som kallas för förkastelse, och en djup sådan. Jag kände mig innerst inne oftast svag, oduglig och oälskad av Gud och mina föräldrar, trots att jag hela tiden var älskad av de flesta. Trots att Gud, mina föräldrar och andra visade sin kärlek på många sätt, kunde jag inte ta emot det. Jag hade också ett slags svårmod och depression inom mig som jag dolde för omgivningen.

När jag i tidiga tonåren började lyssna på syntpopbandet Depeche Mode så blev mitt sinne ännu mer nedstämt. Tillvaron, som redan hade en dyster underton, blev ännu mer mörk och dyster. Fram emot början av gymnasiet hade jag nog redan en ganska så djup depression. I samband med det började jag drabbas av väldig ångest och fruktan när jag skulle tala inför andra människor. All den förkastelse och depression jag bar på, gav upphov till en väldig fruktan inför andra människors uppfattning om mig.

Men jag var och är en fighter. Jag ville till varje pris ha revansch och tänkte visa omvärlden och mig själv att jag inte var svag. Jag valde vårt lands allra mest kvalificerade och krävande utbildning under värnplikten, med Kustjägarna som enda seriösa medtävlare. Jag gjorde lumpen som fallskärmsjägare, på den tiden Sveriges yppersta elitförband. Det blev början på en 15 år lång tid inom försvarsmakten som reservofficer vid fallskärmsjägarna och civilanställd inom försvaret. Jag blev en av vårt lands bättre, mest övade och meriterade soldater under denna period och hade även en kvalificerad språkutbildning i ryska, i vilket jag nästan var flytande.

Fallskärmsjägares möte med Jesus förändrade livet
”Träning inför fallskärmshopp i en så kallad flygplans-attrapp.”

Sökande efter livets mening

Men jag fann aldrig vad jag sökte. Jag sökte mening, identitet, sann kärlek och något bestående i mitt liv, men fann inget. Jag kom i allt snabbare takt längre och längre bort från Gud, men framför allt bort från Jesus. De sista åren innan min omvändelse hade jag begynnande problem med alkohol, och var oerhört vilsen. Jag hade inte den allra minsta aning om vem jag var och kände mig ständigt rastlös och tom i mitt inre. Jag försökte fylla mitt liv med mängder av fysisk träning, resor, fester och annat, men jag blev aldrig tillfreds och fick aldrig frid. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på hur förlorad och illa däran jag var.

”Jag drogs också till buddhism och New Age, men även psykologi och filosofi. Jag läste både skönlitteratur och memoarer. Men jag fann inget bestående och inte det jag sökte.”

Jag sökte också Gud väldigt ivrigt i alla religioner, utom i klassisk kristen tro på Jesus som Guds Son och syndares vän. Jag drogs mest till mystiken inom judendom, så kallad Kabbala, och sufismen, en mjuk form av islam. Jag drogs också till buddhism och New Age, men även psykologi och filosofi. Jag läste både skönlitteratur och memoarer. Men jag fann inget bestående och inte det jag sökte.

Svårigheter

Jag vet vad lidande är ganska så väl, och har erfarit det i många olika former, både i mitt gamla liv, men även i livet i Kristus. På fallskärmsjägarna fick man erfara både psykiskt och fysiskt lidande, nätter utan sömn och marsch med tunga packningar timme ut och timme in. Man fick erfara fötter med skavsår och smärta, och ändå bara gå vidare, ibland med flera mil kvar att gå. Man fick vara blöt, kall, sömnlös, trött, utmattad, hungrig, törstig, och ändå bara kämpa vidare. Detta har jag fått erfara vid många tillfällen, under omständigheter och påfrestningar som inte så många i vårt land skulle klara av, vare sig fysiskt eller psykiskt.

Fallskärmsjägares möte med Jesus förändrade livet
”Utbildning i prickskytte och att hålla oss dolda i terräng, vilket min patrull var oerhört skicklig i.”

I mitt gamla liv led jag också svårt psykiskt mellan åren 1995-2005. Jag hade svåra symtom på utmattningsdepression, men sopade det under mattan och kämpade vidare, och väldigt få i min omgivning insåg hur tufft jag hade det på insidan.

Sommaren 2005 kom jag i en total livskris, och jag blev tvungen att kapitulera och ödmjuka mig. Då, när jag var nere på mina knän, då stod Jesus där! Jesus, alltid ödmjuk och tålmodig, hade väntat på mig och på detta ögonblick länge, länge. Under två veckors tid sov jag en till två timmar per natt trots att jag proppade i mig sömntabletter. Jag försökte, i enlighet med min utbildning på fallskärmsjägarna, hålla mig uppe och vid gott mod med allehanda positiva ramsor. Jag tänkte: “You got to move, marine, if you freeze – you die.” Jag tänkte att jag måste kämpa och vinna denna kamp. Jag uppbådade all min viljestyrka och kämpaglöd.

Men efter två veckor var jag helt slut och utmattad. Jag kom till en punkt där jag tänkte: ”Konrad, denna strid vinner Du inte.” Jag visste att min mamma var vis, så jag satte mig ner och skrev ett brev till henne. Trots att jag då var hemma i Byskeby hindrade min envishet, stolthet och högmod mig från att tala direkt med henne. Istället skrev jag ett brev där jag i korthet sade att mitt liv var i kris, att jag inte visste vart jag skulle ta vägen och att jag längtade ut. Jag lade brevet på mammas säng. Nästa morgon talades jag och mamma vid. Hon frågade vad jag menade med att jag längtade ut.

– Ut ur mig själv, svarade jag. Jag är fånge i mig själv.

– Hur har du det med Jesus? Frågade mamma.

– Jag har nog inte med Honom att göra.

– Läs den här boken, sade mamma.

Hon gav mig boken Vägledning till frid av C.O Rosenius, grundare av EFS och stor gudsman i mitten på 1800-talet. Jag åkte tillbaka till Stockholm. Jag läste och bad, men mådde oerhört dåligt och det var en väldig kamp.

En kväll var jag helt slut. Jag lade mig på sängen och tittade rakt upp i taket. Fritt från hjärtat sade jag: ”Här är jag. Jag ser ingen framtid, inget hopp, inget ljus, inget liv och bara mörker, men här är jag.”

Samma natt hade jag en dröm. Jag satt i en radiokommunikationscentral och det kom ett anrop på radion.

– Hej, det här är från Berget, sade en röst. Hur är läget?

– Här är det helt dött, svarade jag.

– Här är det mycket liv på gång, sade rösten.

Morgonen efter funderade jag mycket på drömmen men kunde inte tyda den och lade bort den ur minnet.

Berget

Tre veckor senare tog jag ledigt en långhelg från jobbet i Stockholm och åkte till Sankt Davidsgården i Rättvik i Dalarna, en plats som jag senare fick reda på också kallas för just Berget. Prästen som ledde retreaten hade en liten betraktelse vid lunchen. Han sade att under senaste veckan hade han fått två brev hem till sig från tandläkaren. Till honom stod det ”kallelse”, och till hans son stod det ”inbjudan”. Så är det också med Guds Rike, sa han. Det är både en kallelse och en inbjudan. Jag tyckte att det var kloka ord och skrev upp mig för själavårdssamtal kvällen därpå.

”Jag önskar att mitt hjärta brann av kärlek till Gud och människor! Men varför gör det inte det?”

Jag klev in i rummet, sträckte fram min hand och hälsade. Han sade att han heter Johannes. Jag berättade kort om mitt liv och sade att jag var i kris. Johannes lyssnade och sedan utbrast han helt spontant:

– Men Konrad, Du har ju så mycket att tacka Gud för!

Det blev en aha-upplevelse för mig. Jag tackade för samtalet och gick till mitt rum. Jag lade mig ner på sängen, stillade mig och började tänka igenom mitt liv. Jag tänkte på mina föräldrar och fylldes av kärlek och tacksamhet. Jag sade: “Tack Gud, för mina föräldrar.” Sedan tänkte jag på mina syskon, och sade: ”Tack Gud, för mina syskon.” Jag kom att tänka på mina syskonbarn, vänner, på mitt fina arbete och på min goda privatekonomi, och jag fylldes av tacksamhet till Gud och liksom utropade: ”Jag har ju allt man kan önska sig! Jag är ju välsignad, inte förbannad!”

Jag började tänka: ”Men om jag då har allt, vad är det jag inte har idag som jag skulle önska mig? Jo, tänkte jag, jag önskar att mitt hjärta brann av kärlek till Gud och människor! Men varför gör det inte det?” Då hörde jag en stilla susning:

– För att Du saknar själva livet.

– Men var finns livet då? Undrade jag.

– Livet finns i Guds Son, svarade susningen.

– Men varför har jag inte Guds Son, då?

Susningen påminde mig om Jesu liknelse om Konungens bröllop. Många inbjudna tackade nej av olika svepskäl.  De ville egentligen inte komma! Då ropade jag i mitt hjärta:

– Jag vill! Jag vill! Jag vill! Vad ska jag göra?

– Du ska inte göra någonting! Du ska bara gå direkt till Frälsaren, svarade susningen bestämt.

Med ögonen slutna lutade jag mig bara stilla mot Jesu bröstkorg, och det sa bara ”svisch” från himlen. Hela min kropp slappnade av, mitt inre fylldes av glädje, mitt hjärta liksom penslades av någon slags olja. Mina läppar sade bara: ”Jesus lever! Jesus lever!”.

Det var lika verkligt för mig som att stå utanför Jesu grav med stenen bortrullad; Jag bara visste i hela mig att Jesus lever. Dagen efter skrev jag ett vykort till mamma med budskapet: ”Jesus lever!” Då talade Herren till mamma och sade:

– Nu tar Jag över!

Sankta Klara kyrka

Jag åkte tillbaka till Stockholm. När jag talade med mamma på telefon så nämnde hon nästan alltid Sankta Klara kyrka. Jag bestämde mig för att börja gå dit. Jag satt på Kungliga biblioteket i Stockholm och läste Synen, en bok av pastor David Wilkerson. Herren talade till mamma, och hon skickade ett SMS: ”Sök Guds Ansikte”. Det vill säga, jag skulle be.

”När han hade bett en kort stund så såg jag Jesus, med mina ögon slutna, stå med uträckta armar framför mig.”

Jag gick till Klara kyrka och satte mig längst fram. Jag våndades mycket då, det var sådan kamp, och jag såg mig omkring för att hitta någon att be med. Jag vände mig om och såg en man som jag trodde var en rysk-ortodox munk med stort skägg. Han satt djupt försjunken i bön och jag fick en känsla: Han är en gudsman.

Jag gick fram till honom och sa kort mitt namn och att jag önskade förbön, och Tobbe och jag gick fram till altaret. Vi böjde knä och Tobbe lade sin hand över mina axlar. Han började be och tackade Gud för mig. När han hade bett en kort stund så såg jag Jesus, med mina ögon slutna, stå med uträckta armar framför mig. Han var skinande vit, men jag visste att det var Jesus Kristus. Tobbe bad:

– Anden säger att Du är ett Guds barn. Jag blir så glad, och Gud har en plan för Ditt liv!

När Tobbe hade bett klart så vände jag mig mot honom och upptäckte att han grät. Han sade att han blev så glad när vi bad, och att allt som stod i Bibeln var sant. Allt inom mig sade bara: ”Ja, amen.”

Vid vägskälet

Veckan därpå gick jag in i en liten sal på Klara kyrka där det pågick lovsång. En man satt med slutna ögon och spelade gitarr, och ett tjugotal personer satt därinne. Jag satte mig ner och började sjunga. Efter kanske två sånger så började mannen som spelade att tala. Han sade:

– Jag känner att det finns små knoppar här inne, men det finns också rovfåglar. Det sitter någon här inne som…

”Som Adam i lustgården ville jag gömma mig när Herren Gud kom gående. Jag kände mig avslöjad, om än på ett kärnfullt sätt.”

Sedan följde ett tiotal meningar som var rakt in i min livssituation. Det var ord om vad jag varit med om tidigare i mitt liv, vägval jag stod inför och ledning om vad jag skulle göra – men även vad jag inte göra. Allt stämde på ett otroligt sätt! Han sade till och med ordagranna citat som folk i min omgivning brukade säga. Jag fick veta att jag skulle se upp med vissa av dem. Budskapet var klart:

– Det är hit Du ska komma! Du ska komma till Mig, sade Herren, och Jag ska hela Dig, Jag ska upprätta Dig, och Jag ska utföra hela verket, för Jag vill ha hela äran för verket och Mitt kors.

Jag satt som förstenad. Som Adam i lustgården ville jag gömma mig när Herren Gud kom gående. Jag kände mig avslöjad, om än på ett kärnfullt sätt. Jag tänkte: Den här mannen vet ju allt om mig, men jag förstod ändå att det var Gud som talat, för jag kände inte mannen vid denna tidpunkt. Jag gick fram till mannen, som en snäll liten skolpojke, och sade:

– Hej, jag tror att Du talade om mig.

– Ja, sade han, jag kände Dig. Du är ganska känslig, va?

– Ja, sade jag. Finns det något hopp för mig?

– Jajamän, sade Hasse, som var hans namn. Det här tar Herren hand om!

Befrielse

Sedan följde ett drygt halvår i Klara kyrka. Det var en oerhörd kamp, men det fanns också många ljuvliga gudsmöten. Jag tänkte berätta om ett sådant möte.

Jag tror att det var i februari 2006 som vi hade en lektion med präst Carl-Erik Sahlberg. Som avslutning tog han fram gitarren och spelade älsklingssången ”Pärleporten.” Mitt hjärta fylldes helt plötsligt av en innerlig kärlek och längtan efter Jesus Kristus, och jag vet inte om jag någonsin prisat Herren som jag gjorde då.

När nästa lektion skulle börja kom Viveka, lärare för lärjungaskolan, in och satte sig på katedern. Hon bad en kort bön:

– Jag fick från Herren att någon här inne har givit ut mycket kraft åt någon, och det ska inte gå obelönat förbi.

Jag trodde det gällde någon annan och tänkte inte mera på det.

Bara någon dag senare skulle jag träffa min själavårdare, diakon Hasse. Jag var under en oerhörd psykisk press som hade pågått ett halvår och som jag beskriver mer ingående i min bok Mitt liv, rakt från hjärtat. I korthet innebar den att jag hade en öppen väg att slå in på. En del yttre och inre röster sade att den var från Gud och att det var Guds kallelse. Men jag kände en tveksamhet – tänk om det var en listig fälla från Den Onde? Pressen bestod i att antingen säga ”nej” och därmed riskera att  förstöra Guds kallelse – eller att säga ”ja” och kanske gå in i en fälla från Fienden.

”Jag kan inte förklara den känsla av nåd, medkänsla och barmhärtighet som liksom sköljde över mig. Det var som om Jesus stod vid min sida och sade: ”Jag vet. Jag känner Ditt lidande.”

Den press jag upplevde var oerhörd. Inte ens under mina femton år vid fallskärmsjägarna, där de fysiska och psykiska påfrestningarna ofta varit oerhörda, hade jag upplevt en sådan psykisk press. Jag var pressad intill bristningsgränsen.

Jag och Hasse satte oss framme i kyrkan. Hasse frågade om vi skulle be tillsammans, och knäppte sina händer. Men han hann knappt börja förrän allt brast för mig. All press och all börda hade till slut blivit för mycket för mig. Tårarna bara kom, och Hasse förstod direkt vad som skedde. Han reagerade direkt – slöt sina ögon, bad en bön och satt framför mig med en sådan kärlek från Jesus. Han tröstade mig direkt med orden: 

– Var inte rädd. Herren säger att Du kommer att få se att Du är gudfruktig.

Jag kan inte förklara den känsla av nåd, medkänsla och barmhärtighet som liksom sköljde över mig. Det var som om Jesus stod vid min sida och sade: ”Jag vet. Jag känner Ditt lidande.” Jag satt där helt utblottad, hjälplös och helt utan egen styrka eller kraft. Det var som att helt naken och utan något eget träda fram inför Guds Ansikte och bara säga: ”Här är jag.”

Jag kände också hur Jesus stod vid min högra sida, och hur Hans hand rörde vid min sida, som om han rörde vid ett sår. Jag kan inte beskriva den mildhet med vilken Herren rörde vid mig. Det var som om Jesus sade:

– Jag vet att detta sår gör ont för Dig, Konrad, Mitt älskade barn, men Jag vill befria Dig.

Det var någon form av sår på min högra sida i midjehöjd.

Någon dag senare hade vi bön, lovsång och fasta i Klara kyrka. När vi satt och sjöng lovsång sade Hasse plötsligt:

– Nu blåser Herren bort depressionens ande, som funnits där sedan barndomen.

Jag bokstavligt talat kände hur Någon blåste över mitt huvud och hur ett slags tungt, mörkt moln som funnits över mig så länge jag kan minnas bara försvann, och hur jag liksom kände att rullgardinen åkte upp. Någon stund senare sade Hasse:Nu lyfter Herren bort en hulling av förkastelse som funnits där sedan barndomen.

Återigen kände jag hur Jesus stod vid min högra sida, precis där Han rört vid ett sår någon dag tidigare. Han lyfte bort någon slags ankare eller förtöjning ur min högra sida.

Bön på Plattan

När lovsången var över var jag full av tacksamhet, kärlek och förundran inför Herren. När jag skulle gå ut ur kyrkan och gå hem till min dåvarande flickvän kom jag på: ”Jag måste ju tacka Gud!” Jag vände på klacken och började gå mot altaret.

Jag kan aldrig glömma hur jag kände när jag närmade mig Guds altare den gången. Det var med en sådan djup känsla av vördnad, förundran och ödmjukhet inför Guds Majestät. Jag var fylld av en djup och sund gudsfruktan. Jag gick sakta och utan fruktan, men med en djup känsla av Guds helighet. Jag tänkte: ”Det är Gud jag närmar mig nu.”

”Nu tar jag med mig ved, vatten och mat, och sedan åker jag till vår jaktstuga och där stannar jag tills jag dör eller har fått möta Jesus.”

Jag gick ned på knä och skulle just börja tacka, när helt plötsligt en mening fanns i mitt huvud. Det påminde om undertexterna på TV. Orden var:

– Om Du älskar Mig, gå ut på Plattan.

Jag hoppade till. Vem var det som sa det där? Jag visste direkt att det inte kom från mig. Jag såg mig runtomkring men såg inte en människa i närheten. Då insåg jag att det var Gud som talat. Jag förstod direkt vad det gällde. Efter förmiddagens lovsång skulle alla i kyrkan gå ut och be för Stockholm med början på Plattan (Sergels torg). Då hade en tanke kommit:

– Gå inte med! Du är inte ren! Du förstör för de andligt rena!

– Herren har sagt att jag ska gå, då går jag! Svarade jag bestämt.

Ivrig att få göra Herrens vilja sprang jag genom kyrkan mot utgången, och en man tillrättavisade mig:

– Spring inte i kyrkan!

– Förlåt, svarade jag, och saktade ned.

Jag hann ifatt de andra ute på Plattan och vi började be. Jag var lite spänd då vi bad på de två första platserna. Jag tänkte att jag besudlade de andra, men sedan började jag slappna av allt mer. Herren hade ju befallt mig att göra just detta, och jag måste ju lyda Gud.

Nästa plats, utanför Slottet, sade Hasse att han kände att Den Helige Ande är med oss. När vi sedan avslutade vid Klara kyrka sade Hasse att han kände en väldig gudsnärvaro. En annan person hade sett änglar.  Dessa tillfällen är bland mina mest ljuvliga minnen med Herren vid Klara kyrka. Mina ögon tåras och mitt hjärta berörs på djupet av Jesu omsorg, kärlek, mildhet, godhet, tålamod, trofasthet och ödmjukhet.

Jaktstugan

För att återgå till det vägval jag nämnde tidigare och som jag kände osäkerhet inför: En tid senare kände jag i mitt hjärta att den väg som erbjudits mig nog ändå inte var från Gud. Det var en väg som bara pekade uppåt och som sade att allt var möjligt. Den sade att jag skulle kunna få djupa andliga upplevelser och kunskaper. Men jag sade till mamma:

– Jag känner att jag får välja mellan denna väg och Jesus.

– Ja, sa mamma, då vet Du hur jag anser att Du ska välja.

Samma kväll beslutade jag mig för att stänga den dörren och istället söka och följa Jesus, oavsett motgång eller medgång. Den natten talade Herren till mig genom mamma:

– Se Dig inte om, vare sig till höger eller vänster.

Jag kom sedan flera gånger till Klara kyrka och försökte ta emot Jesus, men det gick inte. Efter en tid så kände jag att jag inte skulle klara detta. Istället började jag fly från Gud. Av olika anledningar, som jag beskriver mer ingående i min bok, hamnade jag i en rävsax. Jag var inmålad i ett hörn utan utväg.

”Känslan var: ”Äntligen! Äntligen har jag funnit det jag sökt i hela mitt liv!”

Utan att veta vad jag skulle ta mig till åkte jag hem till Byske och mina föräldrar. Jag kände att allt hopp nästan var ute. Jag var oerhört pressad under flera dagar. Till sist sade jag till mamma:

– Nu tar jag med mig ved, vatten och mat, och sedan åker jag till vår jaktstuga och där stannar jag tills jag dör eller har fått möta Jesus.

Sedan bad jag mamma att be för mig och fråga Herren om det fanns något hopp för mig.

Den natten sov jag inte en sekund. Jag bad för mitt liv, men sade inte ett enda hörbart ord. Som rövaren på korset tänkte jag: ”Jesus, tänk på mig när Du kommer med Ditt Rike.” Det var en bön om nåd och barmhärtighet, och det kan jag säga: Det finns inte någon som är så barmhärtig och villig att visa nåd som Herren Gud.

På natten talade Herren med mamma och sa några av de mest ljuvliga ord jag vet och som ännu vidrör mitt hjärta på djupet och nästan ger mig tårar i ögonvrån. De föregick mitt livs hittills starkaste och mest underbara möte med Jesus Kristus, Konungars Konung och Herrars Herre. Mamma väckte mig på morgonen och sa följande ord från Herren:

– Konrad ska inte till jaktstugan, utan tillbaka till Stockholm och Klara kyrka. Ljus ska bryta fram ur mörkret, JAG ska göra det. I världen gäller kraft, styrka och mod, men i Guds Rike gäller nåd, frid och barmhärtighet med de svaga. Min nåd är Dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet. Utgjut Ditt hjärta för Mig, och Jag ska välsigna Dig.

Jag grät floder av tårar och sade att det kändes hopplöst, men mamma sade ungefär:

– Tig, och gå i tro.

Jag tog flyget till Stockholm och jag grät och grät. När jag kom in i lägenheten tänkte jag att jag i alla fall kunde göra ett försök att finna Jesus. En tanke slog mig: ”Vad behöver vi? Vi behöver kärlek. Men det finns ju inte i mig, men hos Jesus.” Jag gick ner på mina knän vid min säng. Två gånger och med innerlig kärlek sade jag bara: ”Jesus, Jesus!”

Sedan hoppade jag upp i sängen och landade liksom i ett hav av bomull, och det var som att krypa upp i Jesu Famn. Jag bad Den Helige Ande leda mig i bibelläsningen och öppnade Bibeln på måfå och fick upp Johannesevangeliets första kapitel. Jag började läsa:

”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.”

Samtidigt började ett ljus bryta in i min kropp. Ju mer jag läste, desto mer fylldes jag av Jesus Kristus och Guds Ande. När jag kom fram till slutet av Johannesevangeliet så badade både jag och hela lägenheten i ett hav av nåd, frid, glädje och ljus. Tyst inombords började jag läsa välsignelsen över Klara kyrka och Stockholm. När jag tyst sade orden: ”Herren välsigne Er och bevare Er”, föll polletten ned: Jesus är Herren!

”Idag har jag ett helt nytt liv i Jesus Kristus. Idag är jag inte längre allt. Tvärt om: Jag är ingenting. Jag är, som Bibeln säger, en dåre för Jesus Kristus.”

När jag läst klart var jag fylld av Guds Ande. Hela jag var fylld av en himmelsk kärlek, glädje och frid. Jag kunde krama om hela världen. Det var den allra starkaste lyckokänsla jag upplevt i hela mitt liv. Känslan var: ”Äntligen! Äntligen har jag funnit det jag sökt i hela mitt liv! Äntligen är jag fri!” Jag kände mig också så fylld av Guds Ande och kraft att jag var redo att både kämpa för alla människors frälsning – men också, om nödvändigt, kämpa emot allt motstånd – om så hela världen skulle stå mig emot. Full av tro och mod ringde jag min mamma. Hon skrattade och sade:

– Konrad, Du är rolig, ena stunden är allt hopplöst, nästa är allt möjligt.

Under missionsresa i Karamoja, Uganda.

Vandring tillsammans med Jesus

Sedan den dagen bor Jesus Kristus i mitt hjärta genom Den Helige Ande. Han har fyllt mitt hjärta med en glädje som inte har kunnat besegras eller utplånas ens av svåra motgångar och prövningar. Kort efter min frälsning drabbades jag av OCD, tvångstankar, som jag brottades svårt med under tio års tid. Under lång tid nästan fullständigt handikappade tankarna mitt liv med Herren. Vissa perioder låg jag bara stilla i min säng, i fosterställning, och var så rädd att jag inte vågade röra mig. Jag var också inlagd på psykiatrin under närmare tre års tid.

Men Herren var, är och förblir Evigt Trofast. Jesus var med mig i allt det svåra, utan att svika eller överge mig. Kristuslivet i mig, det vill säga Guds Ande som bor i en kristen, har visat sig starkare och mer uthålligt än de prövningar jag fått möta. De sista två åren, och särskilt det sista, har Herren Jesus rest upp mig på ett närmast ofattbart och makalöst sätt. Idag är jag nästan helt frisk, och min glöd för Kristus, min kärlek till och hängivenhet för Honom har fått nytt liv. Jag har fått ny kärlek och omsorg om min nästa. Lågan brinner igen.

Och detta inte tack vare något hos mig. Jag har vacklat, fallit, snubblat, tvivlat, varit svag, modlös och ibland även trolös, men Herren Gud har ändå varit Trofast mot mig. Jag inser mer och mer att vi inte kan bygga på något hos oss själva, inte ens på vår egen stora och starka tro, som många kristna idag söker och berömmer sig av. Inför Gud är allt beröm uteslutet. Det som kommer an på oss är att söka och följa Jesus, allt annat beror på och kommer an på Honom. ”All of Jesus, none of me” som en av mina favoritförkunnare Carter Conlon sjunger i en sång.

En del vänner sade farväl på grund av att jag gav mitt liv till Jesus. Jag är inte längre lika respekterad och omtyckt av alla – men jag har fått massor med nya vänner som älskar mig och som jag älskar. Och oavsett vad Du skulle erbjuda mig skulle jag aldrig, aldrig byta tillbaka till mitt gamla liv, för jag har upptäckt sanningen i vad Bibeln säger: Livet självt finns i Guds Son. I första Johannesbrevet 5:12 står:

”Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet”.

Och som Jesus säger:

”För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” (Markusevangeliet 8:36)

Jesus har givit mig en djup inre frid och ett hjärta fyllt av kärlek – kärlek till Jesus och till Gud. Han har också givit mig en kärlek till mina medmänniskor, oavsett etnicitet eller kön. En stor kärlek till mina syskon i Kristus! Jesus har givit av Guds kärlek till mig. Jag känner mig älskad av Gud, i alla fall nästan jämt. Guds kärlek bor i mig och påverkar min karaktär, hjärta och personlighet. Allt detta är ett verk av Jesus Kristus genom Guds Ande i mig.

Jesus Kristus vill och kan ordna till vår yttre tillvaro. Men Han vill främst ge oss av det så kallade Kristuslivet. Genom Den Helige Ande bor Kristus i den som tror på honom, och därmed Guds eget liv i oss. Jesus sade:

”Den som tror på mig, som Skriften säger, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram.” (Johannesevangeliet 7:38).

Det är en källa som springer upp till evigt liv.

Och vad Jesus har gjort i mitt liv, den inre källa av kärlek, glädje och frid som Herren har givit mig, den kommer Han att ge Dig också. Han kommer att ge Dig en inre, bubblande glädje och ett överflöd av kärlek. Han kommer att ge Dig en djup frid.

Min vandring med Jesus Kristus började med bönen: ”Jag önskar att mitt hjärta brann av kärlek till Gud och människor.” Det är för mig fortfarande en bön jag ber varje dag, ofta flera gånger. Mitt hjärtas längtan är fortfarande att få mer av Jesus Kristus, och framför allt mer av Jesu kärlek i mig. Min längtan är att få sprida budskapet om Jesus Kristus. Jag vill vittna om Jesu kärlek i både ord och handling.

Kärnan i det kristna budskapet är enkelt: Kristus dog, Kristus uppstod, och Kristus ska komma tillbaka en dag och upprätta Sitt Rike. Och Jesus Kristus vill inte bara ge Dig evigt liv i himlen, utan även ett förvandlat liv här på jorden. Det Jesus har gjort i mitt liv – fyllt mitt inre med överflödande liv – det kommer Han att ge även Dig.

Idag har jag ett helt nytt liv i Jesus Kristus. Idag är jag inte längre allt. Tvärt om: Jag är ingenting. Jag är, som Bibeln säger, en dåre för Jesus Kristus. Men jag har fått något nytt: Ett helt nytt liv med den inre glädje, kärlek och frid jag förut så längtade efter men inte kunde finna.

Vägen till Gud Fadern, till Guds Rike, himlen och till det eviga livet står öppen för var och en. Det enda som krävs är att man kommer till Jesus Kristus, tar emot Honom och tror på Honom. Det är ett beslut som Du aldrig kommer att ångra, varken här på jorden, och absolut inte en dag i himlen. Där väntar en framtid full av sång, kärlek, glädje och frid. I Uppenbarelseboken finns ett av mina favoritlöften om den kommande verkligheten: Herren Gud ska torka alla tårar från våra ögon (Uppenbarelseboken 21:4). De tårar som Jesu lärjungar får fälla här i tiden och på denna jord, kommer en dag att vändas i en obeskrivlig glädje.

Amen.

Fallskärmsjägares möte med Jesus förändrade livet

Konrad Nyström har idag ett helt nytt liv i Jesus. Han gör missionsresor till Bangladesh, Kenya, Tanzania och Uganda och besöker byar, församlingar, skolor och barnhem. Ibland predikar han även i Sverige. Konrad driver bloggen Jesus Kristus Allena.

Konrad Nyström

Konrad Nyström driver den kristna bloggen Jesus Kristus Allena. Han gör återkommande missionsresor i Asien och Afrika.
Back to top button