ArtiklarNyheterNyheter2

Guds väg med sitt folk

Vilken är Guds plan för sitt folk och hur förverkligas den i praktiken?

Tidigare publicerad i Guds Rikes Röst nr. 7-8, 2016.



Det fanns en plan redan från början. Gud hade beslutat att utvälja och forma ett folk. Det var inte på grund av att detta folk hade gjort sig förtjänt av att bli utvalt. Tvärtom står det i 5 Moseboken:

”Det var inte för att ni var större än alla andra folk som Herren fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk. Utan det var därför att Herren älskade er och höll den ed som han hade svurit era fäder.” (5 Moseboken 7:7-8).

Guds beslut kan ingen ifrågasätta. Han utväljer vem och vilka han vill för att hans vilja ska ske och hans plan fullbordas. Skulle mänskliga tester avgöra vem som skulle godkännas, eller om man skulle ha röstat om vem som skulle få respektive uppdrag, så är det inte troligt att varken Mose, David, Jona, Petrus eller Paulus skulle fått några ansvarsfulla uppgifter. Men nu var det Gud som valde och han, för vilken ingenting är dolt (Hebreerbrevet 4:13), visste vem som var rätt person för varje uppdrag.

Abraham kallades av Gud. Löftena gavs till honom. Och det var genom att han trodde Gud som det blev en fortsättning på hans och hans efterkommandes väg med Gud. Abraham ifrågasatte inte vad Gud sagt. Det står i Romarbrevet:

”Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran, fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla”. (Romarbrevet 4:20-21).

Tron växte, inte på grund av att han fick någon sorts bevis som bekräftade vad han upplevt, utan för att han gav Gud äran. Tron stärks när vi ärar Gud. Att upphöja hans namn och att hålla sig till vad han sagt stärker tron. I det ligger varken suggestion eller tvång. Tvärtom är det befriande.

Att finna vägen ligger inte i att se bakåt eller framåt. Det är lätt att fastna i än det ena än det andra, men Guds väg ligger inte i former knutna till vissa tider eller epoker. Den ligger inte i att samlas kring den ena eller andra lärofadern, förkunnaren, också vidare. Det handlar heller inte om att se gudstjänstformer som något avgörande, vare sig dessa är gamla eller nya. Visst kan vi lära av det gamla, och visst kan man ändra former, men hur gudstjänster och möten utformas är inte det väsentliga.

Ordning är visserligen viktigt – Bibeln säger att Gud inte är oordningens Gud utan fridens (1 Korintierbrevet 14:33). Men man bör vara försiktig med att ändra för att ”folk ska förstå.” Det väsentliga är motivet. Man kan inte gömma sig bakom påståendet ”att folk ska förstå”, och med det som utgångspunkt nöja sig med eller försvara vad som helst. Så är det inte i Guds rike. Vi måste förstå vad som är Guds vilja. Gör vi inte det utan anser att vi kan ändra, välja och vraka efter behag bland gudomliga föreskrifter, finns det snart ingenting alls att hålla fast vid.

Det ska också sägas, att när vi talar om sådant som Bibeln varnar för eller förbjuder, så har det inte med diskriminering att göra. Man ska inte blanda ihop begreppen. Att tala om vad som står i Bibeln och upplysa om vad som är rätt och fel är inte att diskriminera. Det är ett billigt, för att inte säga ointelligent, sätt att sätta andra namn på saker och sedan ha dessa som utgångspunkt för sin argumentation. Det är aldrig försvarbart att bryta mot Guds ord. Det gäller även om man som ledare tillåter olika former av synd i de sammanhang man står. Och även om man sätter andra namn på synden, blir man då medskyldig i att bryta mot Guds vilja. Det var noga med vad Gud talade till sitt folk genom profeterna. När man inte tog vara på Guds ord ledde det till svårigheter och motgångar.

Det är lätt att vi avfärdar jämförelsen med Guds folk i Gamla Testamentet och den kristna församlingen nu. För vi lever ju inte under de villkor som gällde på Gamla Testamentets tid. Nej, men ”det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss”, står det i 1 Korintierbrevet 10:11.

Att bildligt talat ta till sig och praktisera de främmande folkens livsstil – det vill säga att anpassa den kristna församlingen efter ett världsligt samhälles värderingar – är lika oförenligt med Guds vilja nu som då, eftersom det medför att man kommer vid sidan av vägen.

Men det verkar ibland som om fascinationen över att bli accepterad i världsliga sammanhang, och att kunna visa att man är med och stöder den utveckling som gäller nu, är större än behovet av att få Guds välsignelse över sitt liv och att vara i hans vilja. Det står om Mose att:

”han valde att hellre bli förtryckt tillsammans med Guds folk än att ha en kortvarig njutning av synden” (Hebreerbrevet 11:25).

Det borde vara en självklar inställning också bland kristna bekännare här och nu. Guds plan för sitt folk består inte i att vara en stödtrupp för världsliga samhällsbyggen. Däremot ser vi av Abrahams samtal med Gud angående Sodom, att stadens öde skulle ha förändrats om det funnits tillräckligt många rättfärdiga där (1 Moseboken 18:24-32.)

Budskapet till Guds folk, när man skulle ta det utlovade landet i besittning, var att man inte skulle sluta förbund med de folk som bodde där. Man skulle inte ha något att göra med dessa folks sätt att leva och utöva religion. Uppdraget var heller inte att få avgudamakarna på bättre tankar genom att överbrygga skillnader. I 5 Moseboken står:

”Ty du är ett heligt folk inför Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans egendomsfolk framför alla andra folk på jordens yta.” (5 Moseboken 7:6).

Guds budskap till sitt folk nu är detsamma. Det står i 1 Petrusbrevet:

”Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar” (1 Petrusbrevet 2:9).

Förutsättningen för att kunna vara en förkunnare av Guds härliga gärningar är just den här närheten till Gud. Lever man inte i gemenskap med Gud, har man inget att förmedla från honom. Samma budskap möter oss i Efesierbrevet där det står att Jesus skulle:

”föra fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller annat sådant. Helig och fläckfri skulle den vara.” (Efesierbrevet 5:27).

Detta hör till Guds plan.

Även om det kan vara förvånande att det finns ett så utbrett intresse av att inte avvika från mängden, är det egentligen bara en naturlig följd av att man valt en egen väg för sin kristna bekännelse. Man går en väg där man valt bort stora delar av Guds ord, därför att man anser att de är ”irrelevanta” i vår tid. Men om man är mer mån om att ha bra relationer med världen än med Gud blir det en självklar slutsats. Det ena förskjuter inte det andra, brukar man säga. Men i vårt liv som kristna i världen är det påståendet inte tillämpbart. Jesus förklarar precis det förhållandet när han säger:

”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller hålla fast vid den ene och förakta den andre.”(Matteusevangeliet 6:24).

Det är så det är i vårt förhållande till Gud respektive världen: Antingen eller.

Det är inte den utveckling som sker i världen som ska vara ledstjärnan för Guds folk. Det är precis tvärtom! Guds folk är satta som ljus i en mörk värld. Det handlar om två världar. De som inte upplever skillnaden kan knappast ha lärt känna Herren.

Kristen tro är inte något man klistrar utanpå, varken på sig själv eller på andra. Det börjar med pånyttfödelse och inre förvandling som sedan påverkar hela livet. Det är bland annat därför det inte fungerar att bättra på något med ytliga förändringar. Kristna värderingar utan omvändelse kan ge en falsk känsla av trygghet, en sorts självbelåtenhet för att man står för några bra åsikter.

När profeten Samuel var gammal och hans söner hade avfallit, kom Israels äldste till honom och önskade att han skulle sätta en kung över dem ”så som alla folk har” (1 Samuelsboken 8:5). Det här berodde på att man förkastat Herren. Trots de varningsord som Herren sedan talade genom Samuel, vägrade folket att lyssna. De sade:

”Nej, en kung måste vi ha över oss. Också vi vill bli som alla andra folk” (1 Samuelsboken 19-20).

Som alla andra… Det är precis samma sak nu. Men just den inställningen visar att något är fel. Varför skulle man vilja vara som alla andra? Varför ville Israels folk det då? De hade ju varit med om Guds under, till att börja med vid uttåget ur Egypten. Under hela vandringen i öknen hade de på nära håll sett mirakulösa ingripanden; vattnet ur klippan, vaktlarna, mannat från himlen… Ändå avföll man och ville vara som de andra folken.

Guds plan förverkligas oavsett vår medverkan. Men om vi själva ska få vara med, och om Guds plan med oss som individer ska förverkligas, måste vi säga ja till kallelsen och gå den väg Gud visat. Det sker genom att vi tar till oss Guds ord, tror det, praktiserar det och låter den helige Ande leda oss.

Målsättningen för Guds folk är inte att bli accepterade i världen eller i ett världsligt system. Utan andlig klarsyn är det svårt att förstå det. Bibelns budskap genom aposteln Jakob är:

”Vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara vän med världen blir fiende till Gud”. (Jakobs brev 4:4).

Jesus sade:

”Ni tillhör inte världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen” (Johannesevangeliet 15:19).


Det är klart att en sådan beskrivning är väldigt främmande för moderna människor. Integration ligger mer i tiden. Men slutet för gemenskapen med Gud vore att bli just som alla andra folk. Vad är en kyrka, en byggnad och ett samfund, om ”Guds härlighet” är borta  (uttrycket hämtat från 1 Samuelsbokens fjärde kapitel, där det berättas om hur Guds folk blev besegrade av fienden när Guds ark var bortförd).

När man ersatt Guds ord med andra saker kan verksamheten förvisso fortsätta. Formerna kan vara kvar, om än modifierade. Men avfärdar man stora delar av Guds ord är arrangemangen förgäves. Man blir besegrad av fienden.

Guds väg med sitt folk går genom tiden som en flod av levande vatten. Den kanaliseras inte i av människor grävda fåror, men den finner sin väg bland dem som lyssnar till vad Gud vill. Den inordnar sig inte i strukturer vi bygger. Guds väg med sitt folk tydliggörs inte alltid på det sätt vi föreställer oss. I 1 Korintierbrevet står det:

”Det som för världen var dåraktigt utvalde Gud för att förödmjuka de visa, och det som för världen var svagt utvalde Gud för att förödmjuka det starka, och det som för världen var obetydligt och föraktat och inte fanns till, det utvalde Gud för att tillintetgöra det som fanns till, för att ingen människa ska berömma sig inför Gud.” (1 Korintierbrevet 1:27-29).

Nu som förr är det Gud som väljer var, hur och genom vilka han vill verka. Och där han verkar har hans Ord framgång. Så har det varit genom århundradena. Det har skett på olika sätt och genom olika redskap som Gud använt. Så fortsätter det till den stund Gud bestämt.

Vill du vara en del i detta?

Vill du vara med?

Sök då Herrens vilja. Låt honom leda dina steg.

Relaterade artiklar

Back to top button