LivsberättelserNyheter2Övriga vittnesbördReligioner och det ockulta

Före detta Jehovas vittne: ”Det hängde på hur duktig jag var!”

Inom Jehovas vittnen krävdes ständigt nya prestationer, och man läste hellre i den egna litteraturen än i Bibeln. Här berättar en person om sina erfarenheter.

Detta vittnesbörd publicerades först 28.05.19 på The Holy Remnant. Personen som skrivit vill vara anonym.


Jag är 71 år nu och jag var med Jehovas Vittnen på 1980 talet. Jag är inte uppfödd i ett kristet hem, men jag tror att Gud har sökt mig många gånger. Jag älskade kristendomskunskap i skolan (på den tiden fick man tala om Jesus i skolan) och jag besökte ofta kristna möten när jag fick möjlighet, jag var ca. 8-10 år då. Jag kunde ligga i gräset och se på molnformationer och då tyckte jag att jag såg Gud och jag pratade ofta med honom. Jag hade en fast barnatro, men sedan tonåren levde jag i världen.

”Vad jag inte reflekterade över var att vi ju mest läste i deras böcker och tidningar och att vi bara plockade något enstaka bibelcitat ur Guds Ord”.

Jag fick familj och en dag knackade Jehovas vittnen på min dörr. Jag bjöd in dem och vi hade ett fint samtal. De frågade om jag ville ha ett bibelstudium och det ville jag ju gärna. Jag tyckte ju att de hade svar på alla mina frågor och jag var så lycklig.

Jag gick på alla möten. Två timmar på tisdagar, en timme på torsdagar och två timmar på lördagar. Vad jag inte reflekterade över var att vi ju mest läste i deras böcker och tidningar och att vi bara plockade något enstaka bibelcitat ur Guds Ord, men jag var så lycklig och övertygad om att jag hittat Gud.

Jehovas vittnen krävde prestation

Men det fanns en oro inom mig. Vi hade många läxor som vi skulle redovisa på tisdagar i Teokratiska skolan och på lördagar hade vi förhör på Vakttornets1(Vakttornet är en tidning som ges ut av Jehovas vittnen). artiklar. På torsdagar spelade vi teater och tränade på att gå i ”tjänsten” som det hette, som innebar att besöka människor i deras hem.

Det blev ett tvång och jag kände inom mig att jag på något sätt kom bort från Gud och att det bara hängde på mina gärningar om Gud skulle godta mig. Jag läste och jag sprang på alla möten, men mellan mig och Gud blev avståndet längre och längre. Något förhållande med Jesus nämndes inte. De tror inte på treenigheten.

Jag förstår ju nu att mitt förhållande till Gud blev dåligt för jag läste ju inte hela Guds Ord utan bara vissa verser som förklarade deras böcker.

Det blev en sorts prestations-tro, det hängde på hur duktig jag var, hur många möten jag besökte och hur många människor jag gick till.

Frihet i Jesus!

Jag bestämde mig till slut för att lämna allt. Jag skrev ett brev till de äldste i församlingen och sa att jag ville lämna. De ringde mig några gånger och undrade om jag inte skulle komma tillbaka, men det ville jag inte.

Jag vill betona att Jehovas vittnen som människor är mycket rara och vill sina medmänniskor gott, men tyvärr är de helt vilseledda. Vi ska be för dem att de öppnar sitt hjärta för Jesus Kristus, vår Herre och Gud. Att de ska öppna sina hjärtan för Jesus och inse att sanningen gör oss fria.

Nu, sedan sex år tillbaka, har jag fått min barnatro tillbaka. Det känns så gott. Jag läser Guds Ord varje dag och njuter. Vi är några som samlas hos mig och ber och läser Guds Ord. Jag vet nu att bara jag omvänder mig till Jesus, bekänner mina synder och verkligen ångrar dem, så får jag vara Guds barn och utropa ”Abba, Fader”!2(Uttrycket kommer från Romarbrevet 8:15, som lyder: ”Ni har inte fått slaveriets ande så att ni på nytt måste leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, och i honom ropar vi: ”Abba! Far!”) Jag får leva i Jesus rättfärdighet inför Gud. Själv har jag ingen rättfärdighet.

Jag tillhör ingen församling för jag tycker att församlingarna idag mer och mer försöker likna världen. De vill bli populära, men Jesus sa ju att det som världen älskar är avskyvärt i Guds ögon.

Se också
Close
Back to top button