Låt oss först citera Uppenbarelseboken 3:12:
”Den som segrar ska jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han ska aldrig mer lämna det. På honom ska jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn.”
Detta är inte enda gången som Jesus talar om Fadern som ”min Gud”. Det står också i Johannes 20:17
”Jesus sade till henne: ’Rör mig inte, för jag har inte stigit upp till Fadern än. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag stiger upp till min Far och er Far, till min Gud och er Gud.’”
Man kan också nämna att Jesus på korset citerar Psalm 22, med orden:
”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
Hur hänger det här ihop med att Jesus själv är Gud? Det finns naturligtvis ingenting i det Jesus säger som utesluter att han är Gud – han kunde knappast ha sagt att Gud inte var hans Gud. Det är inte logiskt omöjligt, men det låter märkligt.
Det som gör uttalandena svåra för oss att förstå, är att vi automatiskt tänker att när en person talar med en annan person, så är de två personerna olika väsen. Treenighetsläran går ut på att Gud är ett väsen, men består av tre personer. Därför kan det uppstå sådant som hade varit paradoxer om det varit tal om vanliga personer som talade om och med varandra. Vi har inte språk som är utvecklat för sådana relationer.
Givet att Gud är tre personer, så kan alla tre personerna omtala varandra som ”Gud”. Men det verkar ändå märkligt att den andra personen i gudomen (Sonen) skulle omtala Fadern som ”min Gud”. För att förstå det måste vi tänka på två saker:
För det första så är Jesus inte bara Gud, utan också människa, ända sedan ”Ordet blev kött” (Johannes 1:14). Som helt och fullt Gud och samtidigt helt och fullt människa är han lydig mot Fadern, utför hans vilja, tillber honom osv. Han underordnar sig Fadern (som Filipperbrevet 2 säger), inte därför att han inte är Gud, utan för att bli människorna lik. Därför kan han med rätta säga att Fadern är ”hans Gud”.
Det andra som ger ljus över saken, är faktumet att det finns olika roller i Treenigheten, där Sonen av evighet är född av Fadern, och Anden av evighet utgår från Fadern och Sonen (eller enbart Fadern, om man ska tro de östkyrkliga teologerna). Därför kan man säga att när Jesus kallar Fadern för ”min Gud” så säger han med det att han är underordnad Fadern. Det betyder inte att han är mindre Gud än Fadern, men inom Treenigheten så underordnar sig Sonen Fadern.
Jesu ord om ”min Gud” blir bara ett bevis mot treenighetsläran om man utgår ifrån unitarism – det finns alltså ingenting inneboende i uttalandena som gör treenighetsläran omöjlig eller ologisk.
Det ska påpekas att när det gäller rollerna inom Treenigheten, så finns det både oenighet och öppenhet inom den kristna teologin. Det finns olika teorier om hur de tre personerna förhåller sig till varandra, där man försöker förstå Treenigheten utifrån Bibelns förkunnelse och vad som logiskt bör vara sant. En del är central och otvivelaktigt sann (Det finns bara en Gud, och denne ende Gud består av tre personer: Fadern, Sonen och Anden), medan andra delar är viktiga, men inte avgörande för att anses som renlärig (hur personerna relaterar till varandra, i vilken utsträckning Sonen underordnar sig Fadern osv).
Till sist så vill jag säga att Treenighetsläran inte ser bort ifrån dessa bibelversar, utan det man har gjort är att se på hela Bibelns vittnesbörd om Jesus, som tydligt presenterar Fadern, Sonen och Anden som Gud, samtidigt som det bara finns en Gud.
Jag hoppas att detta har varit till hjälp.
