I den svenska kyrkan, så väl som katolska och ortodoxa kyrkan, praktiseras spädbarndop. Men vad säger Bibeln och efter-apostoliska skrifter om detta tillvägagångssätt?
Transkription av podcast av Paulus Eliasson / Radio Maranata.
Det jag tänkte berätta om idag, är synen på dopet – och framför allt frågan om vem det är som kan döpas. Är dopet för spädbarn, eller bara för dem som har gjort en bekännelse av tro? Vi ska se på argumenten från båda sidor och komma fram till en konklusion.
Reformationerna
På 1500-talet skedde det flera reformationer. Den första, med Martin Luther, tog en uppgörelse med avlatshandel, påvens auktoritet, och en del annat. Den andra, med Ulrich Zwingli, tog upp synen på nattvarden. Och det som brukar kallas för den tredje, eller radikala reformationen, var anabaptisterna. De uppstod först i Schweiz, med ledare som Conrad Grebel, Felix Manz, Georg Blaurock, och Balthazar Hubmaier i Tjeckien och andra. Det som var unikt med den anabaptistiska rörelsen var bland annat deras syn på dopet. De menade att det bibliska dopet skulle ske genom full nedsänkning, till skillnad från katolska kyrkans praktik med att stänka vatten – men än viktigare så menade de att dopet inte skulle ske innan en person gav en personlig bekännelse av Jesus som Herre. Ur anabaptismen kom sedan flera av de frikyrkliga rörelserna – som baptisterna, pingströrelsen och karismatikerna, som alla håller sig till troendedop.
Det vi ska se på här, är framför allt om troendedop eller barndop är den bibliska modellen – och vi ska se på när barndopet uppstod som praxis i kyrkan – och reda ut varför den uppstod.
Dopets ursprung
Jag ska inte säga så mycket om dopets ursprung, men på Jesu och apostlarnas tid var det ganska vanligt att man hade olika slags reningsritualer inom de olika religiösa grupperna inom judendomen. Eséerna hade sina dop, fariséerna sina reningsritualer – och så vidare. De skilde sig en del i vad de menade skedde i dopet, och varför man skulle döpa sig – men det var som regel en slags initierings-ritual, där man gick från en status till en annan.
Då Johannes döparen kom så döpte han också, som det står, till syndernas omvändelse. Och då Jesus och hans lärjungar verkade i Israel, så döpte de också. Det är därför naturligt att då den kristna församlingen grundades, genom Andens utgjutande på pingstdagen, så började man döpa dem som omvände sig till Jesus. På pingstdagen döptes ca 3000 personer efter Petrus förkunnelse, och det var grundstolpen för församlingen, och ingången i den nya pakten med Jesus.
Innan vi går vidare, så ska det sägas att katoliker, ortodoxa och protestanter naturligtvis också förkunnar troendedop. Det är inte så att man bara kan döpas som spädbarn, eller upp till en viss ålder. Det vanliga ibland vuxna som konverterar, är att man går igenom en tid som katakumen, alltså där man tar emot undervisning – innan man till slut låter sig döpas. Men de allra flesta som döps i dessa samfund, döps som spädbarn.
Vad Bibeln säger om troendedop
Så, står det i Bibeln uttryckligen att man ska eller inte ska döpa spädbarn, eller vid vilken ålder man kan döpa en person? Nej, det gör det inte. Hade det gjort det, så hade saken varit avgjord utan diskussion, vill jag tro. Så det vi måste göra, är att läsa texten och försöka förstå författarens avsikt, och om det finns saker de säger som inkluderar eller exkluderar vissa grupper. Och det första vi kan säga, är att när Bibeln talar om dop, så är det i förbindelse med omvändelse. Vi kan ta några exempel:
”Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matteus 28:18–20)
Här är dopet satt i sammanhang med att “göra lärjungar” och att lära dem att hålla allt som Jesus har befallt dem. I Markus sista kapitel står det:
”Och han sade till dem: ”Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt ska bli frälst, men den som inte tror ska bli fördömd.” (Markus 16:15–16)
Här sägs det att frälsningen är baserad på tro och dop – inte den ena utan den andra. Det ska sägas att det finns en diskussion runt om Markus 16:9-20 ursprungligen är en del av Markus evangelium – men oavsett vilken ställning man tar i den frågan, så är detta en väldigt tidig kristen text, som knyter tron till dopet. Och det är inte den enda.
”Petrus svarade dem: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva” (Apostlagärningarna 2:38)
Här talar Petrus om omvändelse och dop.
”En av dem som lyssnade hette Lydia. Hon handlade med purpurtyger och var från staden Tyatira, och hon hörde till dem som vördade Gud. Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus predikade. När hon och hennes familj hade blivit döpta, bad hon: ”Om ni anser att jag tror på Herren, kom då och bo hemma hos mig!” Och hon övertalade oss.” (Apostlagärningarna 16:14–15)
Här nämns att Lydias hjärta öppnades, och då blev hon döpt. Det står att hon blev döpt med sin familj – och det är en poäng vi ska komma tillbaka till. Och lite senare i kapitlet handlar det om fångvaktaren:
”De svarade: ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj.” Och de förkunnade Herrens ord för honom och för alla i hans familj. Redan vid samma timme på natten tog fångvaktaren med dem och tvättade deras sår, och han döptes genast tillsammans med hela sin familj. Sedan förde han dem upp till sin bostad och dukade ett bord, jublande glad över att han med hela sin familj hade kommit till tro på Gud.” (Apostlagärningarna 16:31-34)
Det här är bara några av texterna som ger exempel på dop i Nya testamentet, men de ger tillsammans en bild av att det var efter att personer kom till tro som de döptes. Vilket naturligtvis inte är märkligt, eftersom det var en missionerande tid, och det finns inte många rapporter om kristna familjer som får barn, och hur de eventuellt gjorde med de barnen. Men, som sagt – den genomgående bilden är att man först tror, och så låter sig döpas.
Finns det verser som stödjer spädbarnsdop?
Motargumentet som ofta kommer när man talar om Apostlagärningarnas exempel på dop, är naturligtvis alla gånger som det sägs att en person döps med hela sitt hus. Vilket naturligtvis syftar på hushållningen, och inte på själva huset. Och det man menade med en hushållning på den här tiden var ofta inte bara kärnfamiljen, utan det kunde vara utvidgad familj och tjänare. Jag har nämnt Lydia och hennes hus, och fångvaktaren och hans hus som omnämns i Apostlagärningarna kapitel 16. Stefanas hus nämns i Första Korintierbrevet 1:16, Cornelius hus nämns i Apostlagärningarna kapitel 10, även om det där inte står att hela huset blir döpt. Det sägs också att Krispus hus kom till tro, i Apostlagärningarna kapitel 18.
Så om vi har en handfull familjer som det sägs kommer till tro och blir döpta, så talar sannolikheten för att åtminstone någon av dessa familjer innehöll barn från spädbarnsålder och uppåt. Och så står det alltså att hela huset blev döpta, i alla fall i fallet med Lydia, fångvaktaren och Stefanas.
Men, konklusionen följer inte riktigt av bara det argumentet. Låt mig ta ett exempel: Om jag har spädbarn i familjen, och så inviterar jag en vän på besök, och säger: “Hela familjen ser fram emot att du ska komma på besök”. Menar jag då att mitt spädbarn också gläder sig? Eller ljuger jag? Eller finns det en kontextuell förväntan om vad man menar när man säger “hela familjen”?
För om man läser igen om fångvaktaren i Filippus, så ser man att det inte bara står att hela huset blir döpt – men också att hela huset först lyssnar på undervisningen:
”Och de förkunnade Herrens ord för honom och för alla i hans familj.” (Apostlagärningarna 16:32)
Och senare står det att de alla hade kommit till tro.
”Sedan förde han dem upp till sin bostad och dukade ett bord, jublande glad över att han med hela sin familj hade kommit till tro på Gud.” (Apostlagärningarna 16:34)
Med mindre man vill argumentera att spädbarn kommer till tro på Gud, så måste man se att det finns en underliggande förståelse om att spädbarn inte nödvändigtvis räknas när det står att hela huset kommer till tro och blir döpta.
Men det finns ett annat bibliskt argument för spädbarnsdop, och det är Kolosserbrevets koppling mellan dopet och omskärelsen. Vi vet att omskärelsen skedde på den åttonde dagen, för alla nyfödda pojkar i Israel. Så om omskärelsen är symbolen för den första pakten – och dopet är symbolen för den nya pakten, då ger det mening att om barn blev upptagna i den första pakten, så ska också barn bli upptagna i den nya pakten.
Det som talar emot detta, är att Paulus för det första inte specificerar att det är denna aspekten med dopet som är hans parallell – och det andra är att det uppenbart inte är allt med omskärelsen som har en parallell i dopet. Som att det bara var pojkar som omskars, till exempel. Det verkar som att Paulus argument är “Omskärelsen är att skära av sig en bit av sin fysiska kropp – men dopet är en omskärelse i hjärtat.”
Och om man ska tala om pakten, och hur Sinai-pakten förhåller sig till pakten i Kristus, så finns det en central skillnad. Nämligen att Sinai-pakten gällde för alla Israels barn. Man var en del av pakten därför att man var en del av folket, man var Abrahams, Isaks och Jakobs barn – helt enkelt. Men den nya pakten ingår man genom tron på Jesus Kristus. Som Petrus säger:
”Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.” (Apostlagärningarna 10:43)
Som Paulus säger:
”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst. Med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.” (Romarbrevet 10:9–10)
”Men nu har Skriften inneslutit allt under synd, för att det som var utlovat ska ges genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror.” (Galaterbrevet 3:22)
Och Johannes:
”Detta skriver jag till er för att ni ska veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn.” (1 Johannesbrevet 5:13)
Dopet i den efter-apostoliska kyrkan
Vad hände med dopet i den efter-apostoliska kyrkan? Den första skriften vi har som omtalar dop, är skriften Didaché, eller De tolv apostlarnas lära, som är en skrift som tar upp en del praktiska saker runt nattvarden och dopet bland annat. Jag ska läsa hela det sjunde kapitlet i Didaché, och så kan du lägga märke till både hur man i utgångspunkt förväntade att dopet skulle ske – och vad som krävdes för att någon skulle döpas:
1. Beträffande dopet, döp på detta sätt: Efter att först ha reciterat alla dessa ting, döp i Faderns och Sonens och den Heliga andens namn i rinnande vatten.
2. Men om du inte har något rinnande vatten, döp då i annat vatten, och om du inte kan döpa i kallt vatten, gör det i varmt.
3. Och om du inte har någotdera, häll då vatten på huvudet tre gånger, i Faderns och Sonens och den Heliga andens namn.
4. Och före dopet må den som döper och den som skall bli döpt fasta, liksom alla andra som kan. Och du skall uppmana den som skall döpas att fasta en eller två dagar dessförinnan.1Didaché, sjunde kapitlet
Lite senare i Didaché står det också att nattvarden enbart är för de som är döpta. Men lägg märke till, i det som jag har läst här, att i utgångspunkt utesluter det möjligheten för spädbarnsdop, när det sägs att den som döper och den som blir döpt ska fasta i två dagar innan. Det verkar som att det utgår ifrån att det bara är vuxna som ska döpas – och barn nämns inte alls.
Man kan också lägga märke till att dop genom nedsänkning var praxisen; inte minst därför att det grekiska ordet baptizo betyder just “nedsänkning”, men också när det står att man ska döpas i rinnande vatten – alltså i en flod, eller i kallt vatten – alltså i en sjö. Först i fjärde hand nämns att man kan hälla vatten på huvudet på dopskandidaten.
En annan väldigt tidig röst om dopet, är Justinus Martyren, i mitten på 100-talet. I hans skrift Första Apologin talar han en hel del om dopet. I det 61:a kapitlet går han igenom hur dopet är en tvättning från tidigare synder – och även här verkar Justinus utgå ifrån att den som blir döpt är undervisad, har fastat – och har omvänt sig från sina synder.
Men något händer också under den här tiden. För på 200-talet så skriver teologen Tertullianus om dopet i sin skrift De Baptismo, och där går han tydligt emot spädbarnsdopet. Han argumenterar för att dopet är en helig sak som man ska vara försiktig med att dela ut till höger och vänster. Han menar att beroende på omständigheterna så ska man också låta barn vänta – och låta dem komma när de har blivit undervisade, och själva kan ta ett val.
Tertullianus säger inte att han går emot något som andra påstod eller trodde på, men det är gott möjligt att det redan på den här tiden hade vuxit fram en praxis med att döpa spädbarn på vissa ställen. För i mitten på 200-talet hölls en lokal synod i Kartago, som leddes av Cyprian av Karthago, och där bekräftade man att dop skulle administreras till spädbarn – även de som var under åtta dagar gamla.
På 300-talet argumenterade Augustinus starkt för spädbarnsdopet, eftersom han ansåg det som en viktig del av läran om arvssynd, och hur man blev befriad ifrån den. Även i kampen mot Pelagius, i slutet på 300-talet, blev också frågan om spädbarnsdopet en viktig fråga. Så man kan säga att det finns tydliga bekräftelser på att det på mitten av 200-talet ansågs normalt att spädbarn döptes – i alla fall i Afrika – och att det på 300-talet var en utbredd praxis.
Under reformationen hålls också det katolska kyrkomötet i Trent, år 1545-1563, då man underströk viktigheten av dopets sakrament för frälsning – och även att spädbarn måste pånyttfödas och befrias från djävulen. Detta var till stora delar ett kyrkomöte som gick emot de olika reformatoriska rörelserna.
Troendedop eller spädsbarnsdop?
Denna artikel tar inte upp alla bibliska argument för och emot barndop – och heller inte hela historien och alla som har talat om ämnet. Bland annat Origenes påståenden om den apostoliska förkunnelsen är viktig. Men jag hoppas att det här har kunnat ge en översikt.
Min konklusion, och det som har varit den baptistiska rörelsens tolkning under de senaste 500 åren, är att barndopet uppstod som en utombiblisk och efter-apostolisk handling. Antagligen var den ett resultat av att den kristna tron började gå från en generation till nästa, och det gjorde att man började fråga sig hur man skulle förhålla sig till sina egna barn, och hur man bäst skulle föra dem till Jesus. Så det är inte onaturligt att när man gick från en revolutionerande väckelserörelse till en etablerad kyrka, så var spädbarnsdopet en viktig del av utvecklingen.
Men för oss som håller oss till “skriften allena”, med Bibeln som enda ofelbara och yttersta auktoritet för liv och tro – eftersom det är den som är utandad av Gud – så är det helt naturligt att kalla dem som kan höra och ta emot, till omvändelse. Och när ett barn har blivit så pass stort att det kan ta emot undervisning, och ta ett självständigt beslut om att följa Jesus – då är det helt naturligt att man också låter det döpas på sin egen bekännelse om sinnesändring och tro på Herren Jesus Kristus.
