I dagarna lanserades NT26 – en ny svensk bibelöversättning. I flera medier har det skrivits att bönen Fader vår har ändrats. Men vad exakt är förändrat – och varför? Följ med i en språk- och texthistorisk analys av en av världens mest kända böner.
Denna artikel är en transkribering av ett avsnitt av Paulus Eliasson på Radio Maranata.
När det kommit en ny bibelöversättning har jag alltid en liten fest med choklad och Cola Zero. Jag älskar Bibeln – och jag älskar nya bibelöversättningar. Men hur är det med NT26? Och vad har de egentligen gjort med bönen Fader vår? Det har skrivits en hel del om det i medierna de senaste dagarna, och idag tänkte jag analysera texten och översättningen av Fader vår. Det blir alltså inte ett bibelstudium där vi frågar vad texten betyder för oss – utan vi ska försöka gå igenom vilka utmaningar som finns för att ens översätta bönen till svenska, eller något annat språk.
Så låt oss läsa som det står i NT26, från Matteus evangelium 6:9-13:
Vår Far i himlen! Må ditt namn bli helgat, må ditt rike komma, må din vilja ske så som i himlen, så också på jorden.
Ge oss i dag det bröd vi behöver, och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss, och för oss inte in i prövning, utan rädda oss från det onda.
Vår Far
Det första man märker är att den första strofen är väldigt kort: Vår Far i himlen. Den är kortare än 1917 års översättning Fader vår som är i himmelen och även Bibel 2000 som säger Vår fader, du som är i himlen. Skillnaden mellan Bibel 2000 och NT26 är att man har ändrat ”fader” till ”Far”, inklusive att man har ändrat från liten bokstav i ”fader” till stor bokstav i ”Far”. Det andra är att man har ändrat du som är i himlen till bara i himlen. Det är alltså betydligt kortare. Men även Svenska Folkbibeln har den korta varianten Vår Far i himlen.
Så vad är rätt? Det hade varit förmätet av mig att påstå att jag vet bättre än den ene eller andre bibelöversättaren – så jag ska inte försöka pressa för ”den rätta” översättningen. I stället vill jag beskriva varför man har valt som man har gjort.
På grekiska säger inledningen till Fader vår Πάτερ ἡμῶν ὁ ἐν τοῖς οὐρανοῖς. Direktöversatt blir det ungefär ”Fader vår, den som är i himlarna”. Det finns förresten ingen översättning, mig veterligen, som har himlarna i plural, vilket är intressant. Antagligen är det en koppling till det hebreiska ordet shamaim, som också det är ”himlarna” i plural, men som regel översätts det med ”himmelen”.
Men, det är alltså en kort strof också på grekiska, och det finns faktiskt inget ”du” i texten. Så här är jag enig med NT26:s Vår Far i himlen! med ett utropstecken för att indikera att det är honom man talar till.
Må ditt namn bli helgat
Nästa strof säger på grekiska ἁγιασθήτω τὸ ὄνομά σου. Här blir det också komplicerat, därför att ordet hagiasthētō står i tredje person, aorist, passiv, imperativ. Imperativ betyder att det är något man uppmanar, som när man säger ”Gå! Stanna! Ät!” eller liknande. På svenska indikeras det ofta med ett utropstecken. Men frågan är om det är ett önskande imperativ, som i 1917 års översättning helgat varde ditt namn, som inte säger att Gud eller någon annan ska göra hans namn heligt, utan är en önskan om att namnet ska hållas heligt. Som när man på gammal svenska kunde säga ”finge jag ändå en son” eller ”varde det ändå så”. Och jag tror att det är just den här typen av imperativ som det syftas på.
Därför tycker jag att NT26 gör det bättre än den lite tvetydiga formuleringen i Bibel 2000, som säger Låt ditt namn bli helgat. Det kan här tolkas som att det är Guds ansvar att låta det hända. Det är som om jag skulle sagt till dig ”låt mig få gå” och då är det du som ska ge mig tillstånd att gå. Men NT26 säger alltså må ditt namn bli helgat, vilket jag tycker är en bättre formulering, om än något gammaldags. Samma sak kan sägas om de två stroferna må ditt rike komma, må din vilja ske så som i himlen, så också på jorden.
Ge oss idag det bröd vi behöver
Nu kommer vi till nästa kontroversiella översättningsval, som är Ge oss i dag det bröd vi behöver. Vi som är vana vid 1917 års översättning reagerar naturligtvis på det här, för vi är vana att säga ge oss idag vårt dagliga bröd. Så, vad har hänt här? Jo, här är det en fråga om hur man ska översätta grekiskans ἐπιούσιος, som oftast översätts med ”daglig”. Det är ett adjektiv, men det är ett ord som används nästan bara i kristen grekisk litteratur. Kyrkofadern Origenes menar till och med att ordet är så ovanligt att kanske evangelisten själv har myntat det. Och när man inte kan jämföra användningen med andra, så blir det svårt att finna betydelsen. En teori är att ordet är sammansatt av två, epi (för) och ousia (essens, vardande), och skulle därför kunna översättas med ”det som är nödvändigt för existens”. Men det finns också andra teorier.
Det finns exempel på att epioúsios översätts med ”för morgondagen”, ”daglig” eller ”för behov”. Det är alltså tre helt adekvata sätt att översätta ordet på. Så vilket är den rätta? Det är svårt att säga, men det förändrar inte så mycket i meningen. Översättarna till NT26 har kanske valt en något radikal översättning – men det är ändå den översättning som ger mest mening. För varför ska vi be om just bröd för morgondagen, eller dagligt bröd? Om jag har ätit det jag behöver idag, så behövs inget mer bröd. Och varför ska jag idag få mitt bröd för morgondagen? Jag tror att ge oss idag det bröd vi behöver är en bra översättning, som är trogen mot grundtexten.
Förlåt oss våra skulder
Vi går vidare till nästa rad, som lyder och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Här är det en skillnad i tempus mellan liksom vi förlåter och liksom vi har förlåtit. Och här är inte orsaken till skillnaden att det grekiska ordet kan översättas på två olika sätt – utan skillnaden består i att vissa handskrifter har det grekiska ἀφήκαμεν som är första person plural, aorist – alltså ”vi har förlåtit”, medan andra har ἀφίεμεν som är samma ord, men i presens, alltså ”vi förlåter”. Senare bysantinska handskrifter har ”vi förlåter”, medan de tidigaste har ”vi har förlåtit”. Så det är alltså en avvägning mellan den största mängden, och de färre men mer trovärdiga manuskripten. Och moderna översättningar har som regel gått på den linjen som den grekiska texten i Nestlé-Aland har gjort, nämligen ”vi har förlåtit”.
För oss inte in i prövning
Nu kommer vi till en kontroversiell del av Fader vår, nämligen och för oss inte in i prövning, utan rädda oss från det onda. I Bibel 2000 står det något liknande, nämligen och utsätt oss inte för prövning. Men vi som är vana vid svenskan i 1917 års översättning, och även Svenska Folkbibeln, vill gärna läsa led oss inte in i frestelse i den här versen, eller hur? Det är ju en skillnad mellan att be om att inte ledas in i prövning, och att inte ledas in i frestelse.
Så vad kommer den här skillnaden av? Än en gång handlar det om hur man översätter ett grekiskt ord. Det är alltså inte en skillnad i manuskript, där ett manuskript säger ”frestelse” och ett annat ”prövning”, utan det handlar om hur man har valt att översätta ordet peirasmós.
Vad är skillnaden på en frestelse och en prövning? Jag har argumenterat för att skillnaden ligger i intentionen bakom handlingen. En prövning är när man testar något, för att visa att det håller. En frestelse är när man testar något, för att försöka få det att gå sönder. Det är därför vi säger att djävulen frestar, och vårt kött med sina lustar frestar – medan Gud prövar och testar oss. Gud vill att äktheten i vår tro ska visas – medan vårt kött vill att vi ska fela. Rent teologiskt vill jag nog hävda att det är svårt att se att det skulle utgöra någon skillnad – men det kan vara värt att veta varför det ser olika ut i olika biblar.
På grekiska är det faktiskt samma ord för dessa två företeelser. Man behöver därför tolka sammanhanget för att veta hur man ska översätta ordet. Klassiskt sett har man översatt peirasmós med ”frestelse” i bönen Fader vår. Men borde det vara så? Det kan diskuteras. Det kan absolut hända att man hellre borde översätta det med ”prövning”, för att undgå att ge intrycket av att Gud själv frestar människor.
Men det blir en fråga om hur man tolkar saken. Jag har inget problem med att man översätter peirasmós med vare sig frestelse eller prövning. Ett ord är ett ord – frågan är vad man lägger för betydelse i det. Bönen handlar om att slippa prövningen eller frestelsen – och det är en relevant bön oavsett.
Avslutningen
Här vill jag nämna något som nästan alltid skiljer sig åt mellan nästan alla moderna biblar. Reformationsbibeln bygger på den grekiska texten som kallas för Textus Receptus. Moderna biblar använder som regel texter som Nestlé-Alands eklektiska text, och där kan det ibland uppstå skillnader.
En skillnad är avslutningen på Fader vår, nämligen orden ty riket är ditt, och makten, och äran i evighet. Amen. Det är en formulering som vi antagligen är väldigt bekanta med – men som inte finns med i 1917 års översättning, Svenska Folkbibeln, Bibel 2000, och inte heller i NT26. Varför är det så?
Om man läser de manuskript som finns tillgängliga – så är avslutningen på Fader vår lite av ett kaos. Gamla texter på latin säger för din är makten för evigt. Bönen finns med i skriften Didaché från 100-talet, men där står det din är makten och äran för evigt. En del grekiska manuskript har för evigt och alltid, och andra lägger till ”amen” på slutet. Många sena manuskript har med en trinitariansk formulering, alltså Fadern, Sonen och den helige Ande.
Vad beror detta text-kaos på? Antagligen kommer det sig av att man väldigt tidigt började använda Fader vår som en bön både i samlingar och privat. Då var det naturligtvis inte bara detta man bad – det blir ett kort bönemöte i så fall. Men med tiden så lade man antagligen till ord som avslutning, precis som vi också gör när vi avslutar vår bön. Vi kanske säger ett ”amen”, ett ”dig vare ära”, eller ”i Jesu namn”. Man började använda en formulering som hämtas från Första Krönikebokens 29:e kapitel, där just den här formen finns, riket är ditt, och makten och äran.
Man måste alltid fråga sig vilken textvariant som mest troligt är orsaken till en annan. Så om man tänker sig att riket är ditt och makten och äran i evighet, amen är originalet, så måste man försöka förklara varför den försvunnit i så många tidiga manuskript. Var det någon som var teologiskt oenig? Var det någon som hoppade över den strofen? Var det någon som tyckte att man skulle ha det kortare? Var det ett avskrivningsfel? Det är några alternativ.
Men det mer troliga alternativet – särskilt när man ser på att det finns så väldigt många olika varianter av den avslutande doxologin, är att det är tillägg – som alltså inte är en del av originaltexten.
Det betyder inte att man inte kan be den avslutningen när man ber – men det kan vara värt att komma ihåg att det inte är en del av bönen så som Jesus lärde sina lärjungar att be den.
Hur är det med bönen i Lukasevangeliets kapitel 11?
Vi har nu gått igenom hela Fader vår, men det finns mer att säga. För om vi går till Lukasevangeliets 11:e kapitel så lär Jesus även där ut en bön, och i NT26 lyder den så här:
Far, må ditt namn bli helgat, må ditt rike komma. Ge oss var dag det bröd vi behöver, och förlåt oss våra synder, då nu också vi förlåter var och en som står i skuld till oss, och för oss inte in i prövning.
Detta är en väldigt nedbantad version av Fader vår. Den nämner inte att Guds vilja ska ske. Den nämner inte utan fräls oss ifrån ondo. Den har inte ens med ”vår” i ”fader vår”, utan säger bara ”Far, må ditt namn bli helgat …”
Det intressanta är att om du slår upp bönen i Lukasevangeliets 11:e kapitel i Reformationsbibeln, eller i King James Version, är den mycket mer lik bönen i Matteusevangeliet. Inte helt lik – men mer lik. Så, vad är det som händer här?
De flesta textforskare är eniga i att det som har skett här, är det som kallas för harmonisering. Alltså, om någon lär sig en sång med tre verser, och någon kommer och sjunger sången med två verser, så skulle man helt naturligt ha sagt till personen ”Nej, vänta! Du saknar den tredje versen”, hellre än att tänka ”konstigt, kanske jag sjunger en vers för mycket?”
Det är samma sak med de som skrev av Bibeln. De kände till bönen Fader vår från Matteus evangelium. De bad den antagligen många gånger per dag. Så när en munk eller liknande sätter sig ner för att skriva av Lukas evangelium, så har han framför sig ett annat manuskript, och så kommer han till kapitel elva, och ser att det saknas ord. Kanske han skriver ner orden så som han minns dem i marginalen. Kanske han skriver in dem från texten. Kanske han hittar ett manuskript med Matteus sjätte kapitel, och kopierar därifrån. I alla fall så sker det en harmonisering.
Det finns ett antal exempel på sådana händelser i Bibeln, där texter har harmoniserats med varandra. Om Jesus säger på ett sätt i Matteus, och ett annat i Markus, så har de textställena blivit mer lika i senare manuskript. Det är inte gjort av illvilja eller med intention om att förfalska – utan antagligen för att man har skrivit det man vet är det rätta, eller just för att man utgår ifrån att det inte ska stå olika i olika evangelier.
Det vittnar också manuskripthistorien om, när man läser Lukas kapitel elva. Det är stor variation – som i olik grad har försökt harmonisera med Matteus sjätte kapitel. Men det mest intressanta, tycker jag, är att det finns två manuskript från 1000-talet och 1100-talet, som efter Fader vår som är i himmelen, helgat varde ditt namn har tillägget må din helige ande komma över oss och rena oss. Det är en textvariant som bland annat omvittnades också hos Gregorius av Nyssa redan på 400-talet.
Men om Matteus bön och Lukas bön är så olika – vad beror det i så fall på? Jag vill tro att det helt enkelt beror på att Jesus undervisade vid två olika tillfällen. I bergspredikan ger han en bön, och när lärjungarna frågar honom i Lukas kapitel elva, så ger han en annan variant. Det visar att Fader vår inte är en fast formula, utan en levande bön.
För den som är intresserad av den här typen av textvarianter, och hur bibelforskarna har gått fram för att bedöma vad som är original, och vad som är senare tillägg eller borttaget, rekommenderar jag varmt boken Textual Commentary on the Greek New Testament av Bruce Metzger.
Är NT26 en bra översättning?
Så, vad ska vi säga om NT26 och bönen Fader vår? Jag väljer att vara positiv; inte nödvändigtvis för att jag tycker att den översättningen är bäst – men mer för att den representerar val i översättning som inte är så vanliga på svenska. Så om man läser NT26, Svenska Folkbibeln, Bibel 2000, Reformationsbibeln och andra översättningar vid sidan av varandra – och även den grekiska texten om man har möjlighet till det (med hjälp av en interlinjär text till exempel) kan man se vilket spann det finns i översättningarna. Och det man framför allt ser är hur lika de är. Det är ingen översättning som säger att man ska be till nån annan, eller att man ska be om guld och framgång. Ingen säger att man ska be Gud om att föras in i frestelse, eller att man inte ska behöva förlåta.
Allt det här vittnar om att Guds ord är väl bevarat genom 2000 år – och det är en trygghet. Och med det tackar jag för att du återigen läst en av mina nördiga artiklar, och jag hoppas att du vill följa med i fler.
Gud välsigne dig!
