LivsberättelserMirakel och helandeNyheter2

Hur Jesus hjälpt mig med min psykiska ohälsa

Större delen av mitt liv har kantats av olika former av psykisk ohälsa, allt ifrån depression till panikångest och sekundärtraumatisering. Här berättar jag om hur min Bibel och min kristna tro hjälpt mig igenom mina svåraste stunder.


Det här kommer att bli ett väldigt personligt vittnesbörd, och denna text är inte heller lätt att skriva. Mycket av de som står här aldrig talat om, ens med mina närmaste. Anledningen har varit en oro för att bli dömd, eller att inte bli förstådd. Men jag känner att jag vill vara ärlig och berätta sanningen, för att jag tror att det kan hjälpa någon annan.

I nästan hela mitt liv har jag lidit av olika former av psykisk ohälsa. Redan som liten hade jag, har jag senare förstått, symptom på Obsessive-Compulsive Disorder (OCD), även om det aldrig diagnostiserades. Det gav mig dock ett enormt lidande. Lyckligtvis försvann det i tidiga tonåren. I mellersta tonåren drabbades jag av min första stora depression som höll i sig i flera år. Under den tiden fick jag antidepressiv medicin då det visade sig att jag hade låga nivåer av hjärnans signalsubstanser serotonin och noradrenalin. Trots det var jag deprimerad under flera år. Under mitt vuxna liv drabbades jag av återkommande depressioner, nästan årligen.

I denna artikel vill jag berätta om mina erfarenheter av att leva med psykisk ohälsa och hur min kristna tro har hjälpt mig. Jag hoppas att någon av mina erfarenheter kan vara till hjälp för dig som själv lider, eller för dig som anhörig.

Sökande efter svar

Min psykiska ohälsa ledde mig till att vilja lära mig om människans psyke, med en önskan om att förstå mig själv och att kunna hjälpa andra. Jag sökte in på universitetet och påbörjade en kandidatutbildning inom beteendevetenskap med psykologi som huvudämne. Det var otroligt intressant, och jag fick lära mig om hur hjärnan, kroppens mest avancerade och komplexa organ, fungerar. Jag fick studera kognition, läran om hur vi tänker, och vad som räknas som ”normal” psykologi.

Men intressantast var att läsa om det som var onormalt, det vill säga om psykisk ohälsa. Det första jag lärde mig var hur vanlig psykisk problematik är. Enligt Socialstyrelsen tillhör depression och ångestsyndrom de stora folksjukdomarna. De ligger bakom drygt 40 procent av alla sjukskrivningar i Sverige. Enligt Center for Disease Control and Prevention kommer hälften av alla människor att någon gång under sitt liv drabbas av psykisk ohälsa eller sjukdom.

Jag insåg att jag inte ensam.

Vid ett tillfälle skojade faktiskt en av våra lärare och sade, att när man börjar läsa om psykologiska diagnoser kommer man hitta både sig själv och alla man känner i boken.

Det han menade var att alla former av psykisk ohälsa egentligen bottnar i helt normala upplevelser, såsom rädsla, ledsenhet, sorg eller nedstämdhet. Det är när dessa känslor kommer över en viss gräns och kraftigt börjar påverka ens liv negativt som man börjar tala om psykisk ohälsa.

Hjärnans signalsubstanser. Foto: Adobe Stock

Något som gjorde mig konfunderad var att jag mådde så otroligt dåligt fast jag hade ett så bra liv. I mina ögon fanns det ingen extern orsak till varför jag mådde dåligt – och det gjorde saken ännu värre – för en extern orsak kanske jag hade kunnat finna en lösning till. Men det fanns inget jag kunde lösa, och det gjorde att jag kände det som om jag var en fånge i min egen hjärna.

Men genom min utbildning fick jag hjälp att förstå. Psykologisk ohälsa har sällan eller aldrig bara en orsak. Det finns ofta en genetisk grund som innebär en medfödd sårbarhet. Men det krävs mer än så för att psykisk ohälsa ska ”aktiveras”, såsom medicinbiologiska orsaker och / eller psykologiska miljöfaktorer.1(Psykiatri, s. 13). Riskfaktorer är exempelvis trauma under barndomen, dysfunktionell barndom, ensamhet och isolering.2(CDC, tidigare länkat)

Jag visste att jag hade låga nivåer av serotonin och noradrenalin, samt att psykisk sjukdom fanns i släkten. Alltså var jag genetiskt predisponerad. Men jag hade också miljöfaktorerna från barndomen. Under barndomen bygger människan upp början på sin självbild. Man möter sina första människor och baserar ”mallar” på dem, mallar som sedan påverkar ens framtida syn på människor. Dessa mallar har en tendens att hänga med även under det vuxna livet. Som liten blev jag mobbad i skolan, främst genom utfrysning och att bli ignorerad. Det kunde förklara varför jag som vuxen ofta var så rädd för att bli övergiven, och varför jag tänkte att jag var värdelös. Jag hade skapat en mall som sade mig att de flesta människor inte gick att lita på.

Jag fick också veta att det är vanligare att man lider av flera psykiska åkommor samtidigt, vilket jag snart skulle bli varse.

Panikångest och utbrändhet

Under universitetstiden var jag en otroligt engagerad student. Jag ville ha högsta betyg och lade, förutom de kurser som ingick i kandidatutbildningen, till kurser i psykiatri. Snart studerade jag på 150% och timarbetade samtidigt på universitetet som försöksledare. Jag tog nästan aldrig paus, utan studerade alla dagar i veckan.

Jag hade också ett ideellt uppdrag som samtalsledare för långtidssjukskrivna. En kväll var jag inbjuden på en kvällskurs. Jag kände mig ovanligt trött och stressad, men ville ändå gå dit.

Vi skulle sitta i en ring och lyssna på den som talade. Plötsligt började jag känna mig svimfärdig. Hela rummet lutade, och jag fick panik. Jag hade aldrig upplevt något liknande och förstod inte vad som hände med mig. Jag viskade till närmaste person att jag skulle på toa, men sprang ut på gatan och hyperventilerade. Världen fortsatte att snurra och jag kände det som om jag skulle dö. Vad hade hänt? Min man hämtade mig och när jag kom hem var jag så utmattad att jag hamnade i säng och stannade där en hel vecka. Studierna fick vänta.

Som tur var, var jag ju utbildad i psykologi och kunde identifiera mina känslor som en panikångestattack, med begynnande utbrändhet som orsak. Och den attacken skulle inte bli den sista. Under de närmaste två åren drabbades jag ofta av kraftiga panikångestattacker. De kunde komma när som helst, men framförallt när jag var trött.

Jag vågade inte tala om attackerna för nästan någon, för jag tänkte att de kanske skulle tycka det var konstigt. Men när jag fick lära mig att 30% av befolkningen någon gång i sitt liv drabbats av panikångestattacker kände jag mig inte lika ensam. Jag insåg att jag hade tagit för mycket på mig i mina studier, och försökte dra ned på takten, även om det var svårt.

Helad

2014 var jag sedan två år färdig med studierna och hade börjat en praktiktjänst hos ett städföretag, där jag skulle arbeta med bokning. Jag hade ofta panikångestattacker som jag inte berättade om för någon. Jag minns att jag vid ett tillfälle skulle vara med under en fortbildningskurs. Allt snurrade och jag hade kraftiga panikkänslor, och gjorde allt jag kunde för att dölja hur jag mådde.

Efteråt bad jag återigen min mamma att be till Gud för mina panikångestattacker. Denna gång hörde hon en röst som tydligt sade att jag skulle bli helad. Efter det hade jag aldrig mer en panikångestattack. Jag har många gånger känt det som att en attack är på väg, men efter att jag helades har det aldrig igen blivit en riktig attack.

Nya symptom

Trots att jag egentligen borde ha dragit ned på takten, startade jag ett ideellt projekt för mänskliga rättigheter, där utsatta människor fick skriva om vad de varit med om. Det var ett viktigt och givande projekt, som jag älskade. Men det ledde till att jag nästan dagligen tog del av svåra berättelser om tortyr, skenavrättningar, fängslanden och misshandel.

En dag, våren 2017, tog det plötsligt stopp. Jag kunde inte längre gå in på min egen sida om mänskliga rättigheter, utan att drabbas av kraftigt illamående och yrsel. Vad var det för fel på mig? Dessutom började jag återigen hamna i en tung depression. Under våren hade min mormor dött efter en svår kamp, och en av mina allra närmaste vänner hade plötsligt bestämt sig för att bryta kontakten. Jag försökte fortsätta arbeta, men känslorna av illamående och yrsel blev värre och värre, och depressionen ökade.

Detta skulle bli mitt hittills livs värsta depression. Dessutom hade jag nya symptom som var nya för mig, och som inte kunde förklaras av depressionen. Till de hörde hemska bilder som kom upp inom mig, bilder av tortyr och annat våld. Jag började må illa och fick panik och hjärtklappning så fort jag läste en negativ nyhet, såg en hemsk film eller om någon berättade något jobbigt. Jag blev också mycket stresskänslig, långt värre än jag varit innan.

Foto: Adobe Stock

Sekundärtraumatiserad

En dag fick jag ett mailutskick med reklam om en bok, som hette Medkänslans pris. Jag fastnade för titeln och läste:

”Att dagligen möta våld, smärta, ångest eller lidande sliter på alla som i sitt professionella liv hjälper andra. Yrkeslivet går in i den egna personligheten.”

Jag blev nyfiken och beställde boken, som var författad av psykologen Per Isdal som själv drabbats av sekundärtraumatisering till följd av arbete med våldsamma kriminella. Att läsa boken var som att läsa om mig själv. Jag kände väl till diagnosen Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) från mina studier, men hade ingen aning om att man kunde drabbas av PTSD utan att själv vara offret.

I boken beskrivs diagnosen STS (Sekundärt traumatiskt stressyndrom) och närliggande diagnoser såsom compassion fatigue. Jag lärde mig att även den som arbetar med människor som varit svårt utsatta, kan drabbas av samma symptom som PTSD. Nu fick jag svar på mina nya symptom.

Jag hade hört så mycket lidande att jag själv börjat lida.

Med Bibeln som vapen mot självmordstankar

Samtidigt fortsatte min svåra depression, och under hela sommaren 2017 hade jag fruktansvärda självskadetankar och självmordstankar.

När man är deprimerad är det inte, som en del tror, att man är ”ledsen” eller ”lite nere.” Depression är en sjukdom. En diagnos. Och det är det fruktansvärdaste hål du kan ramla ner i. När du är där, djupt nere i mörkret, är du övertygad om att det är omöjligt att komma upp. Allt är svart, och du tror att det inte finns någon utväg. Du tror att livet är slut.

Självmordstankarna pockade på nästan hela tiden, hur mycket jag än försökte tänka på annat. Det kändes som om de var automatiserade och ostoppbara. Dessutom kunde vissa saker, såsom filmer, trigga igång dem.

Det fanns bara en sak som hjälpte, och det var att läsa i Bibeln. Jag insåg att jag måste försöka lära mig vem jag är i Kristus, vad min identitet är som frälst. De verser som var mest effektiva mot självmordstankarna var:

”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och utgett sig för mig.” (Galaterbrevet 2:19-20)

Den här versen påminde mig om vad Jesus gjort för mig, och att det faktiskt är han som numera lever i mig. Det gav mig en anledning att fortsätta leva.

”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!” (1 Korintierbrevet 6:19-20)

Den här versen handlar i själva verket om att man som kristen inte ska ägna sig åt sexuell omoral. Men den talar också om vilka vi är i Kristus, och vad vår kropp är i honom. Vår kropp är ett tempel för den helige Ande; ett fantastiskt och underbart budskap. Att filosofera kring det, motade bort mina självmordstankar.

Jag vill också tipsa om Psaltaren 139, som jag många gånger funnit tröst i under de värsta stunderna. Den har påmint mig om vem jag är i Gud, och om hans kärlek till mig. Jesu missionsbefallning om att evangelisera och sprida hans budskap har också gett mig en viktig anledning att leva.

En av de viktigaste insikterna jag fick under den här tiden var att jag kan identifiera självmordstankar som synd. Det kan vara kontroversiellt att säga så, men jag säger det därför att det hjälpte mig. Att inse att livet var en gåva Gud gett mig, och att det vore en synd att släcka det, var det enda som höll tankarna på avstånd, och så fort en självmordstanke dök upp bad jag Jesus om förlåtelse och ”gav” bort tanken till honom.

OBS: Om du lider av självmordstankar, sök professionell hjälp. Läs mer på denna länk. Gör dig inte illa. Jag lovar – livet kommer att bli bättre. Jag lovar.

Besök av Jesus – helad från depression

Under sensommaren 2017 hände något jag aldrig kommer att glömma. Jag hade just lagt mig och fick en mycket märklig känsla: Jesus står vid dörren. Jag har skrivit om detta i ett annat vittnesbörd, och citerar här det:

”Jag har aldrig upplevt något liknande varken före eller efter detta tillfälle. Mycket starkt kom det till mig: ”Detta är helig mark, du måste klä på dig.” Jag gick upp och ryckte åt mig en av mina morgonrockar och tog på mig den, men fick ett nytt budskap till mig: ”Ta den andra morgonrocken, som är längre. Detta är helig mark”.

Jag kände att Han stod precis framför sovrumsdörren, jag kunde känna exakt var. Jag kunde inte göra annat än att knäböja inför Honom, Herren Jesus, som kommit till just mig. Jag kände en sådan kraft och auktoritet att jag inte kunde göra annat än vända ansiktet mot marken och tillbe Honom. Jag kände en enorm frid och glädje över att Han var där.

Inom tre veckor blev jag helt helad från depressionen.”

I skrivande stund har jag inte varit deprimerad sedan jag blev helad, vilket innebär att det är fyra och ett halvt år sedan jag senast var deprimerad. Det är den längsta period i mitt liv jag fått vara fri från depression.

På vandring med Gud

Ord kan inte beskriva hur tacksam jag är att vara fri från depressionen och panikångesten. Men jag lider fortfarande av sekundärtraumatisering och någon form av utbrändhet. Detta visar sig på olika sätt, men kanske främst genom att jag inte har någon som helst stresstålighet. När jag blir stressad, och det blir jag för nästan ingenting, får jag ”kramp” i hjärnan och kan inte ta in några som helst ljud eller synintryck utan att må otroligt dåligt. Hjärnan blir så överväldigad att det känns som om den ska ”explodera.” Jag har också fatigue (extrem trötthet) som inte går att sova bort.

Jag håller än idag på att lära mig mina gränser och det är väldigt viktigt att jag har tillgång till vila och att jag kan styra över min egen tid. Så fort jag råkar gå över en gräns stänger hjärnan ner och då kommer jag inte ur sängen. Här på Jesaja53 skriver jag bara under bättre dagar.

Jag vet inte varför jag inte helats från sekundärtraumatiseringen. Men jag känner att den lärt mig väldigt mycket och att den har varit och är en del av utveckling i min kristna tro.

Tidigare försökte jag ta hela världens plåga på mina axlar. Jag försökte lösas alla problem. Jag försökte vara som världen vill att man är: Stark. Samtidigt ville jag lida när andra led. Men idag vet jag att jag måste lämna det till Gud. Det är långt ifrån lätt, och jag kämpar fortfarande med det, men nuförtiden litar jag mycket mer på att Gud har allt i sin hand. Det innebär inte att jag slutat hjälpa människor, absolut inte. Men det innebär att jag numera inser att jag är begränsad; jag kan inte kan lösa alla problem. Jag är bara en vanlig människa. Den insikten har varit väldigt läkande för mig.

Är du kristen kan du väl inte må dåligt?

På många håll i samhället finns det stigmatisering mot människor som lider av psykisk sjukdom. Det gäller också mot kristna av icke-kristna, men även mellan kristna. En del tror att kristna inte kan, borde, eller får, må psykiskt dåligt. Det är en otroligt märklig syn som knappast stämmer överens med Bibeln.

Ända från min barndom har jag känt att Gud varit med mig, allra mest när jag mådde som värst. När jag var mobbad brukade jag låsa in mig på skoltoaletten under rasterna och be. När jag hade ångest brukade jag och min man kasta oss i bilen och han körde mig till någon lugn naturplats där jag kunde andas ut. Under bilresan hade jag kristen musik i högtalarna, och det hjälpte alltid. Idag är det bibelläsningen och bönen som ger mig mest lindring. Och att inse vem jag är i Gud.

Så länge vi lever på denna jord kommer vi att drabbas av sjukdomar – fysiska såväl som psykiska. Bibeln lär att vi lever i en värld som våndas (Romarbrevet 8:22). Vi plågas av ondskan och lidandet vi ser på jorden. Exempel från Gamla testamentet är David, som mådde otroligt dåligt när han skrev flera psalmer, ofta av syndanöd, men även av andra orsaker. Och Asaf skrev Psaltaren 73 när han led för att han såg de ondas framgång.

För ca. tre år sedan gick jag igenom en stor utveckling i min kristna tro. En av mina närmaste vänner, en kristen konvertit, blev utvisad till Afghanistan. Detta drev mig till att ta reda på varför kristna råkar ut för svårigheter.

Det var en svår process där jag fick skärskåda mig själv på olika sätt. Jag insåg att även i livets svåraste stunder, vill Gud att jag tackar honom, för även det svåra ingår i hans plan för mig. En bok som var väldigt livsomvälvande att läsa var Guds makt genom tacksägelse av Merlin Carothers. Den rekommenderar jag alla, inklusive hans andra böcker. Mina efterforskningar ledde till att jag förstod att Gud har andra prioriteringar än människorna har. Vi tänker på nuet, det närmaste runt oss. Det gör Gud med – men han tycks prioritera evigheten.

Gud vill att vi ska söka hans ansikte och vår glädje i honom, inte i världen. I världen förväntas vi vara lyckliga, framgångsrika, starka, professionella och ha evig ork, vilket ställer enorma krav på alla människor – i synnerhet de som faktiskt inte orkar. Men en kristen syn på människan är att vi är svaga i oss själva – men har vår styrka i Gud. De första kristna fick gå igenom stora svårigheter; misshandel, fångenskap, svält, lidande, nöd och ångest. Aposteln Paulus var en av dem som led allra värst. Men så skriver han:

”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” (2 Korintierbrevet 4:16-18).

Paulus hade siktet inställt på en evighet med Gud – och därför hade han ett viktigt arbete även i detta liv.

Ditt ansikte, Herre, söker jag

En stor orsak till mina depressioner var som sagt min rädsla för att bli lämnad. Detta ledde till att jag sökte uppmärksamhet och kärlek av människor – som lämnade mig. Min största skräck genomlevde jag alltså om och om igen, och det ledde till mycket bitterhet. Dessutom ledde min rädsla till att jag blev jobbig att ha en relation med, eftersom jag blev krävande och misstänksam. Ibland lämnade jag människor innan de skulle hinna lämna mig.

När jag utvecklades i min kristna tro och började läsa mer i Bibeln lärde jag mig vikten av att förlåta. Det var inte lätt, men när jag tillslut förlät de som gjort mig illa, även mobbarna, försvann bitterheten – och jag kunde också se att jag själv behandlat andra dåligt. En bok som var väldigt hjälpsam här var Bringing heaven into hell av Merlin Carothers.

Jag lärde mig att sluta söka uppmärksamhet och kärlek av människor och istället börja söka den i Gud. Vi vet nog alla att människor kan svika – och förr eller senare händer det nästan alltid. Men Gud sviker aldrig. En viktig vers i det här sammanhanget blev för mig denna:

”Om min far och min mor överger mig, tar Herren emot mig.” (Psaltaren 27:10)

Till och med om våra föräldrar, de som ska älska oss mest, skulle överge oss – kommer aldrig Gud att göra det. En annan vers ur samma psalm:

”Ett har jag begärt av Herren,
detta söker jag:
att få bo i Herrens hus
i alla mina livsdagar,
för att se Herrens ljuvlighet
och söka honom i hans tempel.” (Psaltaren 27:4)

Versen påminner mig om vad som borde vara min prioritering. Inte jordisk lycka. Inte uppmärksamhet. Inte rädsla för att bli övergiven. Utan att ha Gud för mina ögon – han som aldrig överger. Och därför borde jag, som psalmisten skrev, säga ”ditt ansikte, Herre, söker jag.” Ju mer jag söker Herrens ansikte, desto bättre mår jag. Jag avslutar med en till vers på samma tema, som jag ofta återkommit till:

”Vem har jag i himlen utom dig?
Och har jag dig,
söker jag inget på jorden.
När min kropp och mitt hjärta
ger upp,
är Gud mitt hjärtas klippa
och min lott för evigt.” (Psaltaren 73:25-26)

Tack för att du har läst.

För dig som är anhörig till en person som lider av psykisk ohälsa

Att en anhörig valt att berätta för dig om sin psykiska ohälsa är ett stort förtroende som bör mötas med respekt. Jag förstår att det kan vara svårt att bemöta en människa med psykisk ohälsa. Jag har själv varit anhörig och det kan vara mycket svårt. Men eftersom jag har egen erfarenhet även av psykisk ohälsa, vill jag dela några råd.

Vad du inte ska göra:

  • Förminska inte den andres problem genom att fråga ”jaha, är du lite nere?” och liknande.
  • Säg inte heller ”gaska upp dig” eller ”mår du inte bra, snart?” eller ”var stark.” Detta antyder att du förminskar den andres problem, och dessutom är det ett indirekt sätt att säga att personen inte försökt nog. En deprimerad människa (eller någon som lider av annan psykisk ohälsa) har ofta redan försökt allt, eller orkar helt enkelt inte försöka mer. Gör inte saken värre genom att lägga mer press.
  • Döm inte personen även om det han eller hon säger låter underligt. En människa som lider av psykisk ohälsa tänker ofta orimliga, destruktiva tankar som kan verka väldigt främmande för någon som är frisk. Hjälp din medmänniska att tänka ”klart”, utan att döma eller förminska. En bra hjälp här är boken Feeling Good av David D. Burns.

Vad du kan göra:

  • Det bästa du kan göra är att be. Och tala om att du ber!
  • Säg att du bryr dig.
  • Kom ihåg: Personen som är sjuk kan inte hjälpa hur han eller hon mår. Det är inte deras fel!
  • Lyssna, även om du inte förstår. Ibland är det viktigare att lyssna än att ge råd.
  • Försök att efter bästa förmåga tänka dig in i din medmänniskas situation.
  • Fråga om det finns något du kan göra. Var en medmänniska.
  • Läs på om psykisk ohälsa, det finns mycket bra information på internet.
  • Hjälp din medmänniska att förstå vem han eller hon är i Gud. Använd Bibeln.
  • Vid behov, hjälp din medmänniska att söka professionell hjälp.
  • Om din anhörige har självmordstankar: Ta dem på allvar, lyssna, lämna inte, visa att du bryr dig, hjälp din vän att söka professionell hjälp. En gång ringde jag till en vän och berättade om mina självmordstankar. Han slängde på telefonluren. Jag tror inte jag behöver kommentera det mer.

Jag förstår att det är jobbigt att vara anhörig, det förstår jag verkligen 100%. Därför kan du som anhörig också behöva professionellt stöd – och glöm inte att ta hand om dig själv. Du behöver och kan inte orka allting. Men tala om det på ett snällt sätt, så att din vän förstår.

Provade jag behandling?

Jag vill också säga några ord om konventionell behandling. Jag tror absolut att både medicinering och exempelvis kognitiv beteendeterapi (KBT) är effektiva och ofta nödvändiga. Men tyvärr har medicinering bieffekter. Under mina år med antidepressiv medicin kände att de deprimerade känslorna ”trycktes ned”, men tyvärr trycktes alla känslor ned, även de positiva. Jag kände mig aldrig riktigt glad eller ”levande” under åren jag tog medicin. Jag provade även internet-terapi med KBT, vilket hade viss positiv effekt. Vad gäller KBT är en fantastiskt bra bok Feeling Good – The New Mood Therapy av David D. Burns. Den boken har jag rekommenderat till många. Men det var några saker som varken medicin eller KBT bet på, och där kände jag att min tro var överlägsen – speciellt i det långa loppet.

Referenser (förutom angivna i text)

Andersson Höglund, I. Hedman Ahlström, B. (2006). Psykiatri. Bonniers.

Melody Sundberg

Melody är redaktör och webbansvarig. Hon transkriberar predikningarna samt skriver och illustrerar artiklar genom teckning och foto. Melody brinner för att studera Bibeln och älskar att sjunga om Jesus. Melody är sekundärtraumatiserad efter arbete med flyktingar som blivit utsatta för brott mot mänskliga rättigheter, och lever med fysiska smärtor. Hon skriver här under "bättre dagar." När hon kan arbetar hon även som fotograf, webbdesigner & porträttecknare.
Back to top button