I skrivande stund närmar sig Sverige ett riksdagsval, och många kristna frågar sig vem man borde rösta på. Andra frågar hur engagerad en kristen borde vara i partipolitik. Och några undrar till och med om man borde rösta över huvud taget. Jag ska försöka ge ett bibliskt svar på de frågorna.
Även om demokratin i sin enklaste form uppstod redan på 500-talet f.Kr., så fanns det inget modernt demokratiskt system på profeternas och Jesu tid. Därför finns det ingen vers som säger ”kristna borde rösta på x”, och naturligtvis heller inte det motsatta. Det som däremot finns, är en världssyn som kan ge oss visdom att ta rätt beslut. Men visdom kommer sällan lätt, eller bara genom att följa sin egen intuition. Så vi måste försöka väga båda sidorna, på ett ärligt sätt.
Vad finns det för bibliska argument för politiskt engagemang?
Några år innan judarna fördes bort i fångenskap till Babylon (605–597 f.Kr.), så skrev profeten Jeremia att så skulle ske. Men han ville inte att judarna skulle vara fientliga eller passiva i sin fångenskap, utan han sa:
”Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det också väl för er.” (Jeremia 29:7)
Så skedde då Daniel och hans vänner (se Daniels bok) kom till Babylon. De gjorde sitt bästa för att gå balansgången mellan att vara trogna Gud, men också för att vara goda medborgare i Babylon.
Det verkar som att det finns en princip här: Även om världen runt oss ser illa ut, så ska vi inte isolera oss eller arbeta genom fientlighet – utan vi ska arbeta för att det går väl för platsen där vi är. Det skulle i så fall kunna betyda att rösta för att ”rätt” politiker styr kommunen eller landet.
Bibeln säger gång på gång att vi som kristna ska kämpa för de svaga, utsatta och fattiga. ”Änkan, den föräldralösa och invandraren” är tre utsatta grupper som Bibeln ofta säger att kungar, härskare och folket måste ta hand om. Två verser från Ordspråksboken säger så här:
”Öppna din mun för den stumme och försvara alla värnlösa. Öppna din mun och döm rättfärdigt, skaffa den svage och fattige rätt.” (Ordspråksboken 31:8–9)
Vi är kallade att använda våra möjligheter för att hjälpa stumma, värnlösa, svaga och fattiga. Är inte ett demokratiskt val en utmärkt möjlighet för att sätta rätt ledare som förvaltare av landet?
Om vi som troende vill verka för en bättre värld med mer rättfärdighet och sanning – då är väl demokratin ett redskap som man kan använda för det? Därför har också många kristna gett sig in i politiken, och försökt påverka samhället på den vägen.
Vad är det bibliska argumentet emot politiskt engagemang?
Det finns ett annat perspektiv, som är minst lika viktigt att bära med sig som kristen. Jesus beskrev sina lärjungar så här, då han bad till Fadern:
”Jag har gett dem ditt ord och världen har hatat dem, för de tillhör inte världen liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen, utan att du ska bevara dem från det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen.” (Johannes 17:14–16)
Det Jesus talar om här, är att det finns en konflikt som pågår mellan ”världen” och de som tillhör Jesus. Vi tillhör inte världen, alltså den ordning som utgår från människan och inte från Gud. Samtidigt befinner vi oss i världen, och måste förhålla oss till situationen här. Frågan är bara hur.
Våra bibliska exempel och förebilder är patriarkerna, profeterna, apostlarna – och framför allt Jesus själv. Hur förhöll de sig till sin tids härskare och makter?
Abraham, den förste patriarken, levde som nomad i Kanaans land. Han hade kontakter med relativt goda härskare, som kung Abimelek i Gerar (1 Mos 20-21), Melkisedek i Salem (1 Mos 14) men också med Sodom och Gomorras kungar (1 Mos 14) och Farao (1 Mos 12), som var mer onda.
Abrahams attityd mot alla dessa kungar, var att han inte kunde låtsas som att de inte fanns, och inte förhålla sig till dem – men han var också tydlig med att de inte ska få styra honom, och att de heller inte hade hans lojalitet.
Profeterna som verkade framför allt på 800–300-talet f.Kr. var konsekvent väldigt kritiska till sin samtids härskare. De gick inte i första maj-tåg, de skrev inte under på namninsamlingar, och de röstade inte på den kandidat som de tyckte minst illa om. I stället talade de sanningen till makten, konfronterade orättfärdigheten, och bevarade sin profetiska integritet.
Jesus och apostlarna står också i patriarkernas och profeternas ledtåg. Jesus var inte politiker, utan en som på ett radikalt sätt talade och handlade annorlunda och kontrakulturellt. Han kan inte begränsas till ett partiprogram, eller placeras på en konservativ/liberal-skala.
Vad är faran?
Vad är faran med att göra sig själv och Guds församling till en politisk maktfaktor? För det första så handlar det om vad man gör sig själv solidarisk med. När jag ser på de politiska partierna som finns i Sverige idag, så konstaterar jag att det kristna budskapet är så annorlunda, att det absolut inte finns representerat. Inte i Kristdemokraterna. Inte ens i Kristna värdepartiet. Och absolut inte i de övriga partierna.
Det finns många motargument, som jag gärna vill ta upp.
”Men då får du väl rösta blankt, eller starta ett parti som står för det som du tror på då!” säger någon. Men då utgår man från att partipolitiken är sättet som en kristen borde påverka sitt samhälle på.
”Den som inte röstar kan heller inte klaga!” Jodå, tro mig. I lika stor mån som en blank röst är en aktiv protest, så är valet att inte rösta också en aktiv protest.
”Om du inte röstar så kan du inte påverka utvecklingen.” Jo. Som troende har vi de vapen och den utrustning som Gud har gett oss för att påverka vår samtid. Kärlek, glädje, frid, tålamod, godhet, saktmod, mildhet och återhållsamhet är några av de resurser som Gud har gett oss, liksom Andens kraft, Guds ord, förbön, en kristen livsstil, det profetiska budskapet, evangelium och martyrium.
Ett dilemma
Med allt detta sagt, så återstår det ett verkligt dilemma. I min mening är det inte en synd, eller mot Guds vilja, att rösta. Det kan finnas kandidater som är bättre eller sämre – och det är i grunden en samvetsfråga om man vill lägga ner sin röst på en kandidat, och vem man i så fall ger sin röst.
Min poäng är inte att säga: ”Om du röstar så går du emot den kristna tron!” Det vore till viss del förmätet. Däremot så vill jag belysa de faror som man utsätter sig för när man ställer sig solidarisk med det som världen representerar. Hur du sedan väljer att tolka ditt ansvar som kristen medmänniska, det är ditt samvetes beslut.
För min egen del har jag alltid valt att inte ställa mig bakom ett politiskt parti, och heller inte rösta i val. Jag tycker att självständigheten och den kristna integriteten är mer värd än som så. Andra ser sig tvungna att rösta på den kandidat som de tycker bäst representerar deras egna åsikter – kanske för att undvika att något ännu värre sker i samhället. Jag vill inte döma dem. Men jag vill gärna att de ska tänka igenom sitt beslut en gång till.
